Bilar från A till Ö: Allard – en brittisk bergsbestigare

Sydney Allard byggde bilar som tog sig fram över stock och sten. Men det finns gränser även för en Allard, fick han bryskt lära sig på ett berg i Skottland.

Sydney Allard föddes 1910 i Streatham i södra London. Fadern, Arthur Allard, hade en byggfirma och han ville att även Sydney skulle bli byggare. Sonen var dock mer intresserad av motorer och mekanik än av murbruk och mellanbjälklag. Sydneys dröm var att bli tävlingsförare. Den som har en avkomma som vill bli tävlingsförare gör som bekant klokt i att inte stå i vägen. Detta verkar även Arthur Allard ha insett och han gav upp sina planer för sonens karriär. Men detta innebar ingalunda att han tog sin hand ifrån sonen. Arthur Allard ville verkligen att sonen skulle lyckas och hjälpte honom med mycket.
Sydney Allard började med motorcyklar. Senare blev dock biltävlingar hans stora intresse, framför allt så kallade trials, det vill säga lopp som gick på dåliga vägar eller i terräng. Dessa tävlingar var påfrestande för bilarna och prövade såväl förarens som bilkonstruktörens duglighet. Den som betalade för Sydneys trial-bil var Arthur Allard.
Sydney tjänstgjorde en tid som mekanikerlärling, men 1930 tyckte han att det var dags att starta eget. Det var pappas pengar som finansierade firman och därför var det kanske inte så konstigt att fadern fick vara med och bestämma dess namn. Han hade köpt en fastighet från ett företag som hette Robert Adlard (som förstås var uppkallat efter dess grundare), och av någon anledning ville Arthur att också sonens firma skulle ha heta Adlard. Vad detta berodde på är höljt i dunkel. Kanske tyckte han att Adlard lät finare än deras eget efternamn. Måhända ville han undvika förväxling mellan hans eget byggföretag och sonens bilfirma. Eventuellt var Robert Adlard inblandad i att finansiera Sydneys företag. Eller möjligen berodde valet av namn på att sonens affärslokaler inrymdes i bottenvåningen i Adlard-huset, och kanske tyckte Arthur Allard att det blev smidigast om den näringsverksamhet som bedrevs på platsen fick fortsätta heta Adlard. För Sidney blev det dock mest förvirrat att heta Allard och ha ett företag som heter Adlard. Men faderns inflytande var stort och det kom att dröja många år innan namnet ändrades till Allard.
Firma Adlards verksamhet bestod i att sälja och reparera Ford-bilar. Det verkar som om Sydney mest såg dessa sysslor som ett nödvändigt ont; något som gav de inkomster som behövdes för att han skulle kunna ägna sig åt det viktiga – att bygga bilar till trial-tävlingar. Under de första åren gjorde han detta genom att bygga om fordon från andra biltillverkare. I mitten av 1930-talet bestämde han sig för att bygga en egen bil. Men även denna ”egna” bil var ett hopkok från andra biltillverkare. Styrning och vissa karossdetaljer kom från Bugatti. Chassiet kom från en Ford Model 48. Motorn var Fords 3,2-liters V8 – en för brittiska förhållanden ovanligt stor motor. Antalet hästkrafter var blygsamt, men vridmomentet imponerade. Allard hade lyckats med konststycket att göra bilen lätt, men samtidigt tillräckligt tung över bakhjulen för att få ner motorkraften till underlaget. För att kunna följa markens ojämnheter försågs bilen med individuell framhjulsupphängning, vilket även alla följande Allard-modeller fick.
Bilen fick registreringsnummer CLK 5 och detta blev även namnet på själva bilen. Med denna bil tävlade Allard med framgång i alla möjliga tävlingar – trials, rally och även hillclimbing, en tävlingsform som är mycket populär i Storbritannien och som går ut på att köra snabbt uppför en kort, brant stigning. Dessa tävlingar körs på vanliga vägar, men Allard gjorde också försök med en annan sorts körning i uppförsbacke. Han försökte 1936 köra sin CLK 5 upp till toppen av Storbritanniens högsta berg, Ben Nevis (1344 meter). Några stenar gav vika och bilen slog runt, men Sydney Allard klarade sig utan allvarliga skador. Den uppmärksamhet som bilen skapade ledde till att terrängkörningstokiga och välbärgade spekulanter vände sig till Sydney Allard och ville att han skulle bygga sådana bilar åt dem också. Han gjorde dem till viljes och började 1936 tillverka Allard Special, en bilmodell som hade CLK 5 som förebild. Fram till 1939 byggdes elva exemplar av Allard Special. Den tolfte och sista kunde dock inte färdigställas förrän 1946. Under kriget gjorde företaget nämligen en paus i bilbyggandet och koncentrerade sig på att reparera terrängfordon och lastbilar – framför allt Fordar – som skadats i fält.
Efter kriget dumpades äntligen D:et och företaget fick namnet Allard Motor Company (på svenska ungefär ”Allards motorföretag” eller ”Motorföretaget Allard”). Företaget började nu på allvar bygga egna bilar och producerade under åren fram till 1958 ungefär 1900 bilar. Det var inte bara bilar som skulle ta sig fram i terräng utan även dragracingbilar och sportbilar för vanliga vägar. Gemensamt för de olika modellerna var att köregenskaperna alltid var viktigare än komforten och bilarna därför var lätta och sparsamt utrustade.
Sydney Allard körde med framgång sina bilar i otaliga biltävlingar, bland annat Monte Carlo-rallyt och Le Mans. Han fortsatte med tävlandet ända fram till några månader innan han dog 1966. Sonen, Alan, och sonsonen, Lloyd, fortsatte i branschen men några fler Allard-bilar blev det inte. År 2012 grundade dock Alan och Lloyd ett företag som skulle föra Allard-arvet vidare, bland annat genom att restaurera gamla Allardbilar och tillverka reservdelar till dem. Dessutom har ett företag i Kanada börjat tillverka en modern version av Sydney Allards klassiska J2X från 1950-talet. Företaget startades av en person vid namn Roger P. Allard. Efternamnet får en förstås att undra om han är släkt med Sydney, men Roger Allard tror inte att så är fallet. Han utesluter dock inte att han på långt håll skulle kunna vara släkt med de engelska Allarderna.
FREDRIK ANDERSSON

Fler Artiklar
Klicka och läs!