Foto: Maria Wall

Fick jag vara Fredrik Eklund för en stund ...

Jaha, nu har Nicklas träffat en av mina svaga punkter igen. Hur är jag som affärsman?

Låt säga såhär; Den här tidningen Bil & Bostad ges ut av Umeås duktigaste bilförsäljare och mäklare. Vad skulle hända om jag i stället för att vara krönikör jobbade som säljare hos någon av dem? Jo jag skulle vara trevlig med kunderna som kom in i bilbutiken men vara mycket lätt övertalad om de ville pruta på priset. Inte nog med det, jag skulle slänga in en takbox till dem på köpet, lägga vinterdäck i bakluckan och lägga några trisslotter i handskfacket. Jag skulle göra allt jag kunde för att bli bäste säljaren i butiken men ägaren av butiken skulle förlora på varje affär.

Jag har inte Fredrik Eklunds kostym
Hade jag jobbat som mäklare skulle jag bli ett nervvrak på några veckor. Jag skulle aldrig klara av konflikten med att ge säljaren av villan eller bostadsrätten högsta marknadspris, samtidigt som jag också ville ge köparen det allra lägsta priset vid en budgivning. Nu är det i och för sig säljarens marknad, åtminstone i Umeå, så här kanske man kan uppträda som supermäklaren Fredrik Eklund i New York och stå och fila naglarna samtidigt som priserna på säljobjekten går i taket. Så okej för det då. Jag skulle också kunna tänka mig att bjuda på en hemvisning med drinkar och tilltugg, som han gör, men var får jag tag i lika fina kostymer som han har? Alla de här mäklarna som finns i Umeå är också ganska trimmade. Min stegmätare gör 2,5 kilometer om dan. Ja kroppen kanske kan duga som bilförsäljare men det är också med bilar jag gjort mina sämsta affärer. Så låt oss vara överens om att här i Bil & Bostad duger jag enbart till att vara krönikör. Där gör jag minst skada.

Jag sålde innan räntan dök
Jag har tidigare skrivit om villan jag köpte på Sofiehem när räntan var på tolv procent, vilket var billigt på den tiden, men som efter några år steg till 25 procent på ”Bengt Dennis tid”. Detta samtidigt som kåken skulle målas om, ny dränering måste utföras runt om, samt en ny värmepanna installeras. Det var ”tiden” som gjorde detta till min sämsta affär och när jag sålde ... ja vad hände då då? Jo den nye köparen gjorde förmodligen sin bästa affär för räntan sjönk på några år till fyra procent. Vad är den idag? Kanske två procent? Samtidigt ligger väl priset på villor på Sofiehem idag kring tre miljoner. Så vad säger man. Tur för alla er som köpte under rätt tid. Hoppas ni bara har vett att amortera på lånet. För bubblan lär väl spricka snart? Ja så säger i alla fall alla vi som inte får vara med och tjäna på bostadsaffären. Lite kinkiga kan vi väl få vara, eller hur?

Min bästa affär höll en timme
Direkt när jag såg Nicklas fråga till mig om min bästa affär var det första som dök upp i minnet en affär som härrör från min barndom. Ju äldre man blir desto mer minns man från sin barndom så det är kanske just därför det minnet dyker upp, eller så är det för att jag aldrig gjort någon bra affär? Ja i korthet var det i alla fall på det viset att jag skulle handla åt min mormor Astrid som bodde på Ågern i Hörnefors. Där fanns en konsumbutik som vi kallade Koopra och jag skulle handla en korvbit, en burk cirkelkaffe kok, en limpa från bagarn i Norrbyn och tre liter mjölk i mjölkhämtaren. Jag hade nog fått en 25-öring för att köpa någonting åt mig själv, en ask Tutti-Frutti till exempel. Men det gjorde jag aldrig för när jag kom ut från affären hade jag slanten i fickan. Jag kan inte ha varit mer än sju år och där nedanför bron stod Thomas Parkvall, lika gammal, med en cykel. ”Får jag köpa cykeln din”, sa jag. Jo det går bra sa han. Så jag köpte cykeln av honom för 25 öre och satte mjölkhämtaren på ena sidan styret och matkarsn (en sådan hade man) på den andra och cyklade hem. ”Köpte du något till dig själv”, frågade mormor. Jo sa jag. Jag köpte en cykel av Thomas Parkvall för 25 öre.

Affärsmän kommer ”utifrån?”
Jag minns aldrig riktigt hur det gick till sen, vad mormor sa, men det tog kanske 45 minuter innan det var nån vuxen som kom in genom dörren och sa: ”Jag tror nog en Benny får lämna tillbaks cykeln till en Thomas.” Jaha, nu fick ”de vuxna” rätta till det där och cykeln försvann från gårdsplanen, men fick jag tillbaks min 25-öring? Jag har inget minne av det men jag fick en känsla av det att man menade att jag hade ”lurat” Thomas. Säkert hörde det också till att jag vid den tiden bodde i Norrköping, vilket var en storstad jämfört med Hörnefors. Det kanske också ligger i bruksmentaliteten i en fabriksort som Hörnefors att det alltid var folk ”utifrån” som kunde komma dit och göra goda affärer. Ja vem vet, det kanske är likadant idag?
Då tänker jag inte på min barndom och Hörnefors utan på det som händer idag. Alla de här lycksökarna som kommer utifrån och ser affärsmöjligheter med fjällvärldens hotell och liftanläggningar. De som snurrar upp oss med drömmar om guldgruvor och aktieköp. Ja jag var ju likadan själv när jag bara var sju år. God Morgon!

Ja du Nicklas. Jag kanske är för ärlig för att bli affärsman. Men ibland kan det ju vara skönt att få blåsa någon. Du måste ha lurat folk genom åren. Träd nu fram och bekänn med några exempel!
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!