Bilar från A till Ö: Alfetta – den lilla Alfan

Alfetta är en smeksam variant på namnet Alfa och betyder ungefär ”den lilla Alfan”. Det gulliga namnet gavs ursprungligen till ett vrålande vilddjur som drack kopiösa mängder sprit.

Den italienska biltillverkaren Alfa Romeo använde mycket tid och pengar till att utveckla bilar som skulle bli framgångsrika på tävlingsbanorna. Till stor del handlade det förstås om en rent företagsekonomisk kalkyl; bra placeringar i tävlingarna innebar värdefull reklam för bilmärket och ökade försäljningen av de massproducerade bilarna. Men en inte obetydlig del av skälen bakom satsningen var nog personliga egenskaper hos Nicola Romeo, den man som under första världskriget köpte biltillverkaren A.L.F.A. och sedan ändrade bilmärkets namn till Alfa Romeo. Han var mycket intresserad av bilsport och när han utformade företagets verksamhet var hans drivkraft inte bara att tjäna pengar utan även att slå Fiat på de italienska tävlingsbanorna.
En av de mest framgångsrika och mest kända tävlingsbilarna från företaget var Alfa Romeo Tipo 158 (och dess efterträdare 159). Denna racerbil drevs av en 1,5-liters kompressormatad rak åtta som från början gav 190 hästkrafter. Även om själva motorn inte ändrades lyckades man öka effekten genom att byta till kraftigare kompressorer. Alfa Romeo 159 hade samma 1,5-litersmotor men ur denna lyckades man så småningom pressa fram 425 hästkrafter. Bränsleförbrukningen uppges ha varit enorm. En uppgift som förekommer är att den drog 19 liter metanol per mil. (Det framgår dock inte om detta gäller stad eller landsväg.)
Den lilla racerbilen fick smeknamnet Alfetta, som är en så kallad diminutivform av ”Alfa”. Diminutiv betyder ungefär ”förminskning” och innebär att ett ord får en delvis ny betydelse. Den nya betydelsen kan vara att man beskriver något som bokstavligen är mindre, men diminutivformen kan också användas för att beskriva något tillgivet (man gör det som ordet syftar på ”gulligare”) eller hånfullt (man ”förminskar” personen eller företeelsen i negativ mening). De ord som får diminutivform är oftast – men inte alltid – substantiv. I många språk bildas diminutiv genom att man lägger till ett suffix, det vill säga en ändelse. På svenska har vi ingen särskilt diminutivsuffix, men i italienska är ”-etta” en mycket ofta använd ändelse. Formen med bokstaven A på slutet innebär att ordet är feminint, vilket också namnet Alfa uppfattas som på italienska. Namnet ”Alfetta” betyder alltså ”Liten Alfa” eller ”Den lilla Alfan”.
Alfetta tillverkades i olika versioner från 1937 till 1951. Det namn som så kärleksfullt givits den lilla racerbilen återanvändes sedan på en bilmodell som företaget tillverkade under åren 1972 till 1987. Förutom namnet och ett avancerat chassi hade den senare Alfettan inte så mycket gemensamt med den första. Medan Alfetta-ettan var en ensitsig, öppen racerbil var Alfetta nummer två en fullstor personbil (åtminstone sedanversionen). Den Alfetta som kom 1972 hade en större motor än ”ur-Alfettan”, men motoreffekten var naturligtvis lägre. Därmed inte sagt att den senare Alfettan var orkeslös. I likhet med andra Alfa Romeo-modeller hade den en sportig framtoning och de flesta tyckte nog att motorstyrkan var fullt tillräcklig, särskilt med tanke på bilens ganska låga vikt. Bilen var konventionellt byggd med motorn fram och drivning på bakhjulen, men något som skilde Alfetta från de flesta andra bilar med denna konstruktion var att kopplingen och växellådan fanns intill bakaxeln, inte vid motorn. Detta stal förstås utrymme där bak, men att separera dessa tunga komponenter från motorn gjorde också att bilen fick en jämnare viktfördelning.
Karossen fanns i huvudsakligen två olika utföranden. Volymmodellen (både när det gäller bagageutrymme och antal sålda bilar) var en fyradörrars sedan – eller ”Berlina”, som denna biltyp kallas i Italien.
Från 1974 fanns dessutom en version med ett mer sportbilsliknande utseende – en tvådörrars coupé som kallades Alfetta GT. Den hade samma chassi som Berlina men var lättare och kortare. Men den fartfyllt formgivna bilen fick inte med automatik de maffigaste motorerna – GT fanns under en period med 1,6-litersmotor. År 1976 kom en värstingversion, GTV, och i denna dög dock inte de minsta motorerna.
Förkortningen GT står för ”granturismo” eller ”gran turismo”. Om man översätter de italienska orden till svenska så blir det ”stor rundtur” eller ”stor turism”, vilket förstås låter som nonsens. Det som benämningen syftar på är en särskild biltyp. Ordet ”stor” beskriver inte vare sig bilen eller turisten, utan har snarare att göra med att bilen i fråga ska göra det möjligt att färdas stora avstånd i stor bekvämlighet. En granturismo får således gärna ha stor motor, men ska inte vara en renodlad sportbil som kräver mycket av sin förare. Bilen ska ha gott om plats för föraren, en passagerare samt det bagage dessa båda kan behöva på sin bilsemester. I bagaget ingår dock knappast tält och spritkök – en granturismo använder man för att förflytta sig mellan dyra hotell, inte för en campingsemester. Och någon barnvagn är det absolut inte tal om.
Även i förkortningen GTV står GT för ”granturismo”. Bokstaven V står för det italienska ordet ”veloce”, som betyder ”snabb”. En GTV är alltså en bil som både är bekväm och går fort. Bilen blev omtyckt och när Alfa Romeo hade slutat att använda namnet Alfetta behöll man GTV som en egen modellbeteckning.
FREDRIK ANDERSSON

Fler Artiklar
Klicka och läs!