Foto: Maria Wall

När hjärnan blir en jukebox

Jag vet inte hur många krönikor vi har skrivit genom åren, Nicklas Berglund och jag, och jag vet inte hur många gånger jag fått frågan av Nicklas om citat jag gillar som är betydelsefulla och som jag gärna själv använder i olika sammanhang. Åter igen får jag svara; Jag kan inga citat.

Men jag önskar att jag vore lika smart som den långe kortklippte Detective Sergeant James Hathaway i den engelska deckarserien Lewis. Han slänger ur sig lärda citat om precis allt från antiken och fram till idag. Ja nu vet ju jag att detta är en skådespelare som följer ett manus. Men det tillhör på nåt vis en tradition från Oxford Cambridge att ha den förmågan. Min hjärna har inte den kapaciteten. Jo jag har nog läst ett antal lärda skrifter, men jag minns inga citat. Och skulle jag minnas så minns jag fel. Jag får pränta in dem, på samma sätt som jag lärde mig barndomens psalmverser i skolan.

Jag överfalls av truddelutter
Nu gör Nicklas uppgiften lite enklare för mig när han frågar efter mina favoritstrofer inom rocken och lyriken. Här är jag mer på hemmaplan måste jag säga för jag tror att jag har ett utmärkt minne när det gäller musiken. Ge mig några inledande strofer och takter så vet jag i regel vad det är för låt som spelas. Min hjärna är något av en jukebox och jag överfalls dagligen av fragmentaliska musikminnen som kommer över mig när jag promenerar, när jag handlar mat eller när jag sitter i soffan hemma. Helt plötsligt gnolar jag på ett stycke från Gustav Holsts Världarnas krig, jag låter ”pom-pom-pom” från Stravinskijs Våroffer, jag gnölar fram ett ett gitarrsolo från låten Strange Brew av Cream, jag stapplar fram Droppen Dripp och Droppen Drapp och blir både Alice Babs och dottern Titti när jag försöker göra bägge deras stämmor. Det går sådär ...

Varför minns jag låtar av Veronica Maggio?
Min jukebox i hjärnan överfaller mig med långa textsjok av Bob Dylan och Van Morrison som jag aldrig får någon ordning på, men jag minns musiken. Jag har det lite enklare med artister som Robyn, Laleh och Veronica Maggio. Men jag ser mig om innan jag sjunger och utbrister: ”Men vad spelar det för jävla roll, om det inte kan bli vi nån gång? Vad finns det då att bry sig om, över plattorna på Sergels torg?” Hur kan det komma sig att jag glömt de flesta texter som Dylan har gjort trots att jag hört dom tusentals gånger, men jag kommer ihåg refränger av Veronica Maggio som jag bara hört på radion några gånger? Hur stämmer det där med långtidsminne och korttidsminne egentligen? Vi som kommer upp i åren ska ju minnas det som hände för länge sedan och inte det som hände igår?
Jag återvänder till Nicklas fråga: ”Vad hände med rocken och lyriken? Vilka är dina favoritstrofer?”
Ja nu ska jag vara ärlig och säga, ja jag har en sådan. En enda. Det är den första låten som verkligen tog tag i mig och det är She loves you av The Beatles. Även den finns i min hjärnas jukebox och överfaller mig ständigt. Men kommer jag ihåg texten? Ja.

Min första singel av the Beatles
Året var 1963. Jag var tolv år och bodde i Kramfors och jag upptäckte The Beatles. Jag köpte singeln och skrev deras namn på omslaget vid fotot av John, Paul, George och Ringo. Namnen skulle alltid uttalas i den ordningen. Och jag spelade skivan jämt. Jag skulle tippa att den här låten med sin enkla och självklara lyrik påverkat mig mest genom åren. Beatles var genier. Har alltid varit det.
Det här är alltså ett sammandrag av She loves you. Upphovsmän, givetvis Lennon & McCartney.

3 gånger:

She loves you, yeah yeah yeah…

You think you’ve lost your love
Well, I saw her yesterday
It’s you she’s thinking of
And she told me what to say

She says she loves you
And you know that can’t be bad
Yes, she loves you
And you know you should be glad

She said you hurt her so
She almost lost her mind
But now she says she knows
You’re not the hurting kind

Repetition av refrängen ovan.

She loves you, yeah yeah yeah
She loves you, yeah yeah yeah
With a love like that
You know you should be glad!

Ja så håller den på och avslutas:

With a love like that
You know you should be glad
With a love like that
You know you should, be glad
Yeah yeah yeah
Yeah yeah yeah yeah!

Jag menar, kan man bli annat än glad av en sån truddelutt? Tror inte det.

Ja du Nicklas. The Beatles kom med glädjens budskap om en revolution som varken innehöll politik eller religion. Vilka ger oss positiva glädjekickar idag?
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!