Bilar från A till Ö: Alfasud – slutet på en kärlekshistoria

Kärleksrelationen mellan bilmärket Alfa Romeo och staden Milano varade i nästan hundra år. När vi nu betraktar relationen i backspegeln kan vi konstatera att 1972 var året då de började glida isär. Då föddes nämligen Alfasud.

Biltillverkaren A.L.F.A, som senare blev Alfa Romeo, grundades i Milano och var under lång tid intimt förknippad med sin geografiska hemvist. Bokstaven L i namnet ”A.L.F.A.” (som senare blev en del av namnet ”Alfa Romeo”) har att göra med Lombardiet, alltså den italienska region där Milano är huvudstad. Bilmärkets emblem består av dels stadens fana, dels släkten Viscontis vapen (medlemmar av släkten Visconti var furstar i Milano från 1311 till 1447). Under bilmärkets första 60 år stod det dessutom ”MILANO” på emblemet, och bilarna tillverkades endast i denna stad. Nu tillhör bilmärket Fiat-koncernen och sedan 2005 tillverkas över huvud taget inga Alfa Romeo-bilar i Milano.
A.L.F.A.:s och Alfa Romeos historia är tätt sammanflätad med Italiens. För hundra år sedan, när Nicola Romeo kom in i A.L.F.A., hade första världskriget nyligen börjat. Kriget hotade naturligtvis att strypa efterfrågan på privatbilar, men Romeo såg att kriget också medförde möjligheter att tjäna pengar. Han bestämde därför att produktionen skulle ställas om från bilar till krigsmateriel. Och här hade bilmärkets historia kunnat ta slut. Även om efterfrågan på krigsmateriel lyckligtvis sjönk dramatiskt när kriget tog slut fanns det ju många andra industriprodukter som A.L.F.A. hade kunnat tillverka. Men Nicola Romeo var en bilentusiast och han hade länge drömt om att tillverka sportbilar som kunde mäta sig mot Fiat i italienska biltävlingar. Så när kriget var slut återupptogs biltillverkningen. Under 1920-talet byggde Alfa Romeo extravaganta bilar och hade stora framgångar på tävlingsbanorna.
År 1928 drog sig Nicola Romeo oväntat tillbaka. Nästan omedelbart därefter började företaget få problem med ekonomin. Efter det glada tjugotalets högkonjunktur, då det varit lätt att sälja dyra sportbilar, kom börskraschen 1929 och därefter 30-talets lågkonjunktur. Under några år försämrades företagets finanser alltmer och 1933 ingrep det statliga bolaget Istituto per la Ricostruzione Industriale, IRI (på svenska ungefär ”Institutet för industriell rekonstruktion”). Formellt sett fortsatte Alfa Romeo att vara privatägt, men IRI:s ingripande innebar i praktiken att företaget hade blivit förstatligat. Därmed blev Alfa Romeo en del av Mussolinis krigsapparat och fick finna sig i att producera krigsmateriel som flygplan och flygplansmotorer. Biltillverkningen fortsatte visserligen under tiden, men blev allt mindre viktig för företaget. De dåliga tiderna gjorde att efterfrågan på bilarna var låg. Och för Mussolini var det överordnade målet att förbereda Italien för det kommande kriget.
Vid andra världskrigets slut låg Alfa Romeo bildligt och bokstavligt i ruiner. Fabriken i Milano var sönderbombad. Men Alfa Romeo lyckades resa sig ur askan. Fabriken återuppbyggdes och en ny chefsdesigner anställdes. Han hette Orazio Satta Puliga och brukar betraktas som den person som styrde Alfa Romeo tillbaka till både tävlingsbanorna och intäkterna.
I början av 1960-talet gick företaget så bra att fabriken i utkanten av Milano inte klarade att bygga alla de bilar som efterfrågades. En ny fabrik byggdes, även denna i närheten av Milano. Men det räckte inte. Ytterligare en fabrik behövdes.
Italien är ett ungt land. Den stat som nu kallas Italien uppstod inte förrän i slutet av 1800-talet. Efter Italiens enande förväntades det nya landets invånare plötsligt komma överens med folk som tidigare betraktats med skepsis eller till och med som fiender. Men många uppfattningar och fördomar om ”de andra” levde kvar även i det enade Italien. I den södra delen av landet var det många som såg norditalienarna som ockupanter eller kolonialherrar. Och i den norra delen av landet förekom det att man betraktade syditalienare som dumma, lata eller rentav genetiskt underlägsna. De regionala spänningarna finns kvar än i dag. I norr finns de stora städerna, industrierna, den nya ekonomin och närheten till rika grannar som Frankrike, Schweiz och Österrike. Utbildningsnivån och levnadsstandarden är högre. I söder är lantbruket en större del av ekonomin, korruptionen mer utbredd och arbetslösheten högre. Dessutom har man där problem med maffian, som kontrollerar delar av samhället.
Den italienska regeringen har förstås försökt vidta regionalpolitiska åtgärder för att minska skillnaderna mellan syd och nord. När den nya Alfa Romeo-modellen skulle produceras utnyttjade staten sitt inflytande över företaget och krävde att den nya bilfabriken skulle hamna i den södra delen av landet. Företaget valde då att lägga tillverkningen i Neapel. Detta innebar att Alfa Romeo för första gången tillverkades på annan ort än i bilmärkets födelsestad Milano. Därmed tyckte företaget också att det var lämpligt att ta bort texten ”MILANO” från bilmärkets emblem. Den bilmodell som bröt Milano-mönstret fick namnet Alfasud eftersom den alltså byggdes i södra Italien (det italienska ordet ”sud” betyder ”söder”, ”södra” eller ”syd”).
Alfasud var en liten bil. Den var knappt fyra meter lång och vägde bara drygt 800 kg. Bilen var framhjulsdriven och kraften kom från en liten fyrcylindrig boxermotor. Liggande cylindrar i stället för stående innebar att bilen fick en låg tyngdpunkt, vilket i sin tur bidrog till att Alfasud hade goda vägegenskaper. Men bilen förknippades också med flera kvalitetsproblem. Den ansågs bland annat ha lätt för att rosta.
Alfasud tillverkades i drygt 900 000 exemplar under åren 1972 till 1983.
FREDRIK ANDERSSON

Fler Artiklar
Klicka och läs!