Foto: Maria Wall

Självhjälp till placeboeffekt

Hur det är med min hälsa undrar Benny den här veckan. Men, ärligt talat – hur tusan ska jag veta det?

Det där är en väl bevarad hemlighet. Eller hemlighet förresten, det ordet föreslår ju att någon faktiskt vet, men väljer att hålla det hemligt, och så är verkligen inte fallet här.
”Helt okänt” är en bättre beskrivning – eftersom jag medvetet undvikit all kontakt med alla som har utbildning och anledning att komma med några som helst förslag och gissningar om min hälsostatus.
Några saker gör jag. Först och främst stoppar jag huvudet i sanden. Det är mitt absolut starkaste försvar mot sjukdomar – som om ovetskap på något sätt skulle skydda mig.
Korkat givetvis, av flera anledningar. Främst den att man aldrig någonsin känner sig särskilt frisk heller, med det här upplägget. Så det är ingen uppsida man kan räkna med, av att leva som en laglös utanför landstinget.
Kanske går det på ett vis att jämföra med arbetslöshet. De som kämpar och söker arbete får inte njuta av att vara ledig på helgerna, eftersom de inte jobbar på veckorna arbetslösa är de sju dagar i veckan, inte bara måndag till fredag.
Lite så är det för mig. Jag är inte sjuk, men inte någonsin frisk heller, utan fast i ett ingenmansland som egentligen borde vara tillfälligt men verkar blivit konstant. Eller kroniskt, för att använda en läkarterm.
En annan sak jag gör är att träna – i längdspår och på gym. Dels av fåfänga skäl, men allt mer av mentala orsaker. Jag gör mitt yttersta för att åtminstone SE frisk ut.
”Och jag gör det inte för någon annan ska ni tro – utan enbart för min egen skull.”
Kan förresten inte vänta på att det blir lite sol, så att man kan lämna den nyans man alltid tågar ut ur vintermörkret med – den glåmiga ”Tom Hanks i Philadelphia-färgen”.
Det betyder att jag (gladeligen) kommer att utsätta mig för skadlig UV-strålning, i kombination med tveksamma brun-utan-sol-produkter, allt för att få se fräschare ut, och därefter känna mig friskare.
Hoppas att den här självhjälp-till-placebo-effekten verkligen funkar.
Ett ställe där jag särskilt försöker att hålla skenet uppe är huden i mitt ansikte – den så kallade hyn. (Märkligt det där ... huden gör en klassresa så fort den lämnar röv och rygg och når ansiktet, där den bara lystrar till hy.) Nåväl – i stället för regelbundna hälsoundersökningar botaniserar jag bland mjukgörande krämer som ska pigga upp spegelbilden.
Just nu går det dåligt.
Först köpte jag helt fel produkt och smorde in ansiktet med nåt slags starkare rengöring i en hel vecka, innan jag tvingades att lusläsa på tuben vad den egentligen innehöll. Och sen jag faktiskt hittade en riktig moisturiser har den bara retat gallfeber på min så kallade hy. Jag är liksom både torr och småfinnig på samma gång och det kan ju inte vara meningen, med den här cremen som utlovar anti-aging-effekter.
(Eller är finnarna det ungdomliga inslaget – att de räknar med att jag ser yngre ut tack vare dem? Isåfall är det hatten av för L’Oréal.)
Trots dessa åtgärder inbillar jag mig ändå alltid att jag är sjuk. Men den envisa kraften borde, som alla krafter i världen, kunna tämjas och användas till någonting positivt. Antingen A) släpa mig till en vårdcentral eller i alla fall B) med samma övertygelse konstant inbilla mig att jag är frisk.
Men av någon anledning – att jag är realist, norrlänning eller lyssnat för mycket på musik i moll – känns alltid bluesiga resultat mer trovärdiga än lyckliga.
Som Bob Hund sa en gång (nynna nu på skånska):
”Önskningar som slår in
sker för sällan
det blir nånting mitt emellan”.

Benny; vi människor citerar gärna kloka ord, men det känns som att självhjälpare som Deepak Chopra och Paulo Coelho håller på att ta över marknaden. Vad hände med rocken och lyriken? Vilka är dina favoritstrofer?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!