Foto: Maria Wall

Ett nytt, förnuftigt, avtal med Fru Fortuna

Benny har blivit filosofisk efter att ha kopplat av (och kanske haft lite för lite att göra?) under några veckor i Fjärran Östern, och vill att jag uppehåller mig kring drömmar av olika slag. En klar och tydlig fråga som dock hade varit enklare att svara på om jag hade fått den för några årtionden sen.

”Klart som korvspad” kanske man skulle kunna beskriva ärendet som idag, om nu det ordspråket en gång var designat för att beskriva saker som INTE är glasklara.
Den vision av framtiden vi har i medelåldern är konstigt nog mer fragmenterad än tidigare, det är en palett av en massa bitar av drömmar – gamla, nya, och nuförtiden även andras. Barnens drömmar till exempel, vilket tar en hel del tid och engagemang – även om ingen och framförallt inte de har bett om det.
De egna drömmarna finns kvar de med, men mer som rester från förr eftersom hela drömmar blivit orealistiska med den erfarenhet vi skaffat oss i kombination med den förväntan som finns på vuxna att inte drömma sig bort.
Verkligheten har genom åren blivit duktig på att sätta ett starkt provrumsljus på våra fantasier, och sakta men säkert monterat ner dem till en betydligt mer realistisk nivå – justerat ner dem från att vara drömmar till bli förhoppningar.
Nu handlar tankarna mer om att inte bli sjuk eller att barnen inte ska bli ohängda eller bortrövade, och sånt platsar väl egentligen inte som en dröm, eller hur?
Det är snarare en önskan om att ingenting fruktansvärt ska hända.
Det som tidigare var en längtan efter att addera någonting, är idag en förhoppning om att inte förlora nåt ... ännu; hälsa, hår, hållning, föräldrar m m.
Det är en form av nollvision, där vi sluter ett förnuftigt avtal med Fru Fortuna och avsäger oss extrema höjdpunkter (som vi mest troligt inte kommer att få uppleva ändå) mot att vi i gengäld blir förskonade från bottenlösa djup.
Nu finns det ju inga såna garantier att få, tyvärr.
Katastrofer slår till oavsett, slumpmässigt och statistiskt på samma gång, och där är vi i alla fall nästan jämlikar, alla människor från samhällets alla delar.
Den vetskapen föreslår mellan raderna att det inte är lönt att avsäga sig drömmarna eftersom oturen är rättvis på det viset – ett asketiskt janteleverne vaccinerar oss varken från cancer, arbetslöshet, vårdnadstvister eller personlig konkurs.
Därför är vi skyldiga oss själva att drömma litegrann – men då är det viktigt att man faktiskt gör någonting litet åt det, det blir förr eller senare lite långtråkigt för ens omgivning om man bara pladdrar.
Dessa två ytterligheter står som andra motpoler mitt emot, och långt ifrån, varandra. Att aldrig drömma kontra att alltid drömma. Jag lyckas vara båda dessa personligheter samtidigt, men det kanske jag har gemensamt med de flesta av er andra.
Det är som bekant enklare att drömma och tro på kvällstid, inte lika enkelt på morgonen när man knappt vill kännas vid de högtflygande idéerna och framförallt inte tycker att de är lika geniala, självklara och genomförbara, som för bara åtta timmar sedan.
Den sinnesstämning som beskrivits som eftertänksamhetens kranka blekhet.
Vad som händer är att information, data, uppgifter alltid filtreras genom den känsla vi har för tillfället, och det resultatet av den processen blir sanning för oss där och då.
Det skulle betyda att dina vildaste idéer och drömmar inte är lika sensationella när du får dem, som du upplever det, men det betyder samtidigt att de inte är lika värdelösa och hopplösa som när du förkastar dem.
Allt är givetvis inte möjligt, men mycket mer än vi tillåter, eller är det tillåts (?), att tro.

Benny; det finns mycket redan sagt och skrivet om tur och otur – vad har du för relation till de båda? Anser du dig vara en Alexander Lukas eller en Cliff Barnes, och hur mycket kan man påverka det där?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!