Foto: Maria Wall

Kroppen, rörelsen, tiden, känslan

Nicklas anger ett ämne denna vecka som tilltalar mitt filosofiska sinnelag. Jag fick fundera ett tag på det här med förflyttningar av olika slag och hur detta har förändrats genom tiderna.

Ta sträckan Umeå-Stockholm. Det fanns en tid när sådana resor gjordes med häst och vagn eller med skutor som fraktade tjärtunnor, fisk och pälsar och som ibland kunde ta passagerare. Vi pratar från medeltiden och fram till tidigt 1900-tal. Sedan kom järnvägen med ångloken vilket underlättade resandet. Snart fanns bussar, bilar, flygförbindelser på 50-talet och mer utbyggt på 60-talet. Ja vi har ju förstås också cyklar och motorcyklar som blev praktiska färdmedel och i min egen släkt tillhörig arbetarklassen fanns det några som cyklade hela vägen på campingsemester från Hörnefors till Degerfors. Jag har seglat några gånger men bara till Näskefjärden som längst, jag skulle tippa att några i läsekretsen har seglat hela vägen till Stockholm. Av dessa har jag hört att Gävlebukten ska vara långtråkig.

Hur upplever man avstånd?
Själv har jag åkt tåg sträckan Umeå-Stockholm och vice versa många gånger i min barndom. Jag har åkt buss och jag har åkt bil och också liftat hela vägen. Många stopp och timmar av väntan vid vägkanten. Aldrig riktigt vetat när man skulle få lift, hur långt man fick åka, vilka människor man skulle träffa på dessa resor och när man kom fram.
Det enklaste sättet att ta sig från Umeå till Stockholm är givetvis med flyget. Jag har flugit sträckan åtskilliga gånger och jag minns att de första gångerna jag gjorde det satt jag alltid vid fönsterplats och tittade ner på de platser jag kunde se längs kuststräckan och försökte minnas många av de platser jag varit på som fanns någonstans där nere. Bilar som masar sig fram längs E4:an och jag minns särskilt en resa jag gjorde med Staffan Ling en sommar när vi skulle spela in teveprogram och han trampade pelle i botten vissa sträckor. Nu hade han frugans lilla röda Toyota den gången så det kanske inte gick snabbare än 120 men det är väl fort i småbil och eftersom bilresor är markbundna så får man en direkt känsla av både hastighet och avstånd. Man kan också relatera farten med om man hade gått eller cyklat samma sträcka.

Hur långt är Vasaloppet?
Några av mina vänner anmäler sig frivilligt till styrkeprov av skilda slag. De cyklar Vätternrundan, de simmar Vansbrosimmet, de springer Stockholm Marathon, Lidingöloppet, Tjejruset, Blodomloppet, de åker Vasaloppet. Jag har aldrig varit med om det där men jag kan förstå fenomenet. Att träna innan, kanske i grupp med andra vänner, ta utmaningen, ställa upp och få pressa kroppen till det yttersta. Få den där endorfinkicken som hjälper till när kroppen egentligen är utslut. Sätta ett personligt rekord.
När de afrikanska gnuerna samlas i tusental och dundrar över Serengeti så gör de det för att för att finna nya betesmarker och platser där de parar sig och får kalvar. De får ta sig över floder där krokodilerna lurar på dem och där BBC:s filmteam med David Attenborough finns på plats för att göra ännu en dokumentär. Men gnuerna behöver aldrig ringa och anmäla sig för att delta i detta kraftprov. De bara gör det.
Ska du förresten åka Vasaloppet nästa år får du skynda dig att anmäla dig. Undrar förresten om det inte är fullt redan?

Hur snabbt är snabbt?
Jag flög till Bangkok över påsk för att hälsa på barn och barnbarn och jag kom hem i måndags. Jag flög med Norwegians snabbaste plan på drygt 11 000 meters höjd över halva jordklotet på en resa som tar elva timmar från start till landning. Hundratusentals svenskar har gjort den där resan så det kanske inte är så märkvärdigt längre. När man flyger förnimmer man inte avstånd på samma sätt som när man åker skidor, springer eller går med en stegräknare och gör som doktorn säger för att man ska må bra.
När man flyger finns inte den dimensionen. Kroppen sitter visserligen inkapslad i en plåtburk av ungefär samma tjocklek som i en bil. Du sitter på ungefär samma vis men du färdas i betydligt högra farter som du aldrig känner av. Och flyger du ovanför molnen ser det likadant ut vare sig du befinner dig ovanför Gävlebukten eller Indiska Oceanen. Men du rör dig med en ofattbar snabbhet över jorden.
Om fenomenet kroppen, rörelsen, tiden och känslan har jag pratat med en person jag lärt känna om hur han upplever detta. Det är också en person som verkligen vet vad det här handlar om. Jag talar nu om svenske mästaren på 100 meter sprint, Odain Rose som är från Umeå. Hur upplever han ett lopp på 60 meter och på 100 meter? Ja det handlar om att växla tempo hela vägen från start till målgång. Från snabb till ännu snabbare och aldrig tänka på någonting, bara ta sig framåt. Han är så fokuserad på det han gör att vanligtvis minns han ingenting av loppet. Kroppen, tiden, avståndet finns inte. Det är bara en känsla, en ”flow”. Odain Rose filar på tiondelarna och fortsätter träna. Han vill bli bäst.

Ja du Nicklas. Om vi fortsätter på temat; filosofiska rummet. Vad är rikedom för dig? Drömmer du om det stora lyftet, eller den lilla lättnaden? Vad skulle du göra om du vann på Triss?
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!