Foto: Maria Wall

Varning! Texten innehåller skämt mot andra än vita, kränka män.

Benny vill att jag ger svar ... men jag förstår mig knappt på frågan ens. Skulle skåningarnas humor skilja sig så markant från andras? Är det frågan?

Och ”om vi västerbottningar tål att skojas med?”, det är en annan? Tål någon att skojas med nuförtiden, undrar jag.
Det borde givetvis vara så, men är inte självklart längre. Dessa frågor hårdbevakas numera intensivt av en armé av moraliskt överlägsna – per ombud, by proxy, och ofta får man känslan av att dessa människors vilja att påpeka saker vida överstiger deras empati.
Det har medfört att vi knappt törs skämta om eller med någon längre. Man får givetvis inte skämta om invandrare, helst inte om kvinnor eller barn, samer, skåningar eller ens norrmän längre. De enda man egentligen får skämta om nowadays är män – och gärna då vita gubbar, på dem är det alltid säsong. Kalla dem gärna kränkta också, då får ni liksom till ett skämt redan innan ni börjat.
Men faktum kvarstår – om man ska vara rolig måste man ibland vara det på någon annans bekostnad. Det blir liksom lite tjatigt med komiker som bara skojar om vita, kränkta män eller om sig själv. Kanske kan man åtminstone varva litegrann?
En komikers uppgift är egentligen bara att vara rolig. Som Sarah Silverman eller Family Guy för den delen. Skrattet är det viktigaste – inte innehållet.
Exempel: Sarah Silverman drar ett skämt om att mexikaner luktar illa, och en mexikansk kvinna tar illa åt sig och konfronterar Sarah:
”Jag luktar faktiskt inte illa.”
”Och det krossade nästan mitt hjärta” säger Sarah. ”Ni vet ... man kan ju inte känna sin egen lukt.”
Opassande? Absolut. Felaktigt? Ja. Kul? Definitivt.
Men man måste göra det bra. Väldigt bra och väldigt roligt – det är dealen för att få mandat att vara oförskämd.
Jag skrattade gott åt en post på Facebook för några veckor sedan, som skojade om kvinnor. Jag ber om ursäkt för det, och skyller på att det var hemskt tidigt på morgonen och mitt moderna PK-filter fortfarande var sömnigt. Men jag tycker att den här versionen av tankeexperimentet om ett träd som faller i skogen var så pass kul att det berättigade en känga till alla projektledande kvinnor vi har i våra svenska hem:
”A man speaks in a forest ... and there’s no woman there to hear him. Is he still wrong?”
Det är klart att alla kvinnor inte alltid tycker att alla män har fel, men i alla fall tillräckligt många för att det här ska bli kul.
Två egenskaper som ofta nämns i samband med humor är a) ”inte ta sig själv på så stort allvar” och b) ”att kunna skratta åt sig själv” – och allt för länge har de uttrycken stått oemotsagda. Ska vi för en gångs skull ägna dem lite uppmärksamhet?
De uttalas ofta schablonmässigt och utan eftertanke och accepteras alltid villkorslöst av mottagarna. Framförallt är den första väldigt märklig – varför i hela fridens namn skulle man INTE ta sig själv på allvar? Den är både oförskämd och nedlåtande på samma gång, mot oss alla, och föreslår mellan raderna att vi inte ska tro att vi någonsin kommer åstadkomma någonting av värde, att vi ”på allvar” inte ska tro det.
När verkligheten är precis tvärtom!
Vi kan mycket mer än vi tror och jag vet att det skulle vara en enorm konkurrensfördel för vår stad eller region om det faktumet gick upp för fler.
Eller som Steve Jobs sa en gång: ”Life can be so much more – once you discover one small fact – that everything around you, that you call life, was made up by people no smarter than you”.
Så, låt oss därför ta oss själva på lite större allvar från och med nu.

(PS. Du kan fortfarande skratta åt dig själv ibland.)

Benny; människan är egentligen bara designad för farter vi själva, manuellt, kan komma upp i. Det vill säga att vi oftast klarar livhanken om vi till exempel springer in i någonting, men att högre hastigheter än så blir farliga. Hur reser du helst – trivs du på planet när du flyger till andra sidan jordklotet, eller vill du hellre lyxkryssa eller åka tåg?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!