Bilar från A till Ö: A.L.C. och Alvechurch – lätta bilar i svår konkurrens

Att lasta en bil proppfull med utrustning och sedan ta rejält betalt för alltihop, det kan väl inte vara så svårt. Men att tillverka en enkel bil är inte så enkelt. Och att bygga en lätt bil är inte det lättaste.

De första bilarna var mycket sparsamt utrustade. De var i stort sett bara en motor monterad på en vagn som annars skulle ha dragits av hästar. Säte, styranordning och någon sorts broms fanns oftast, men inte så mycket mer. Den låga utrustningsnivån berodde delvis på att de som skulle köpa bilarna inte riktigt visste vad bilar var, så de visste inte vilken utrustning de skulle efterfråga. Dessutom var motorerna så svaga att de knappast hade orkat driva vagnarna om de hade varit tyngre. De fordon som brukar räknas som de allra första bilarna, Carl Benz’ så kallade Patent-Motorwagen och Gottlieb Daimlers motorförsedda hästvagn, som båda kom 1886, hade motorer som gav ungefär en hästkraft. När man sedan lyckades konstruera starkare motorer kunde man börja utrusta automobilerna med dörrar, tak, vindruta, belysning och liknande extravaganser. Man kan förstås också uttrycka det på ett annat sätt: När bilarna blev tyngre ställdes högre krav på motorerna, vilket drev på utvecklingen av tekniken. Och bilköparna vande sig vid mer och mer bekvämlighet. Men mer utrustning och mer avancerade motorer gjorde förstås bilarna dyrare. Som en reaktion på denna utveckling kom i början av 1910-talet de fenomen som på engelska kallades ”cyclecars” och ”light cars”.
Det är svårt att översätta dessa begrepp till svenska. Det minst dåliga ordet måste nog vara ”minibilar”. Ordet ”lättbilar” låter inte klokt och när vi på svenska säger ”cykelbilar” så tänker vi nog på trampbilar. Cyclecars var dock inte bilar som drevs av muskelkraft. De var motordrivna bilar som hade gjorts mindre, lättare och enklare. Lättare bil skulle ge lägre bränsleförbrukning. Enklare konstruktion och färre detaljer som kunde gå sönder skulle – i alla fall i teorin – ge lägre underhålls- och reparationskostnader (vilket inte alltid fungerade i praktiken, eftersom många minibilstillverkare i jakten på låga produktionskostnader föll för frestelsen att också spara in på kvaliteten). Om allt fungerade som det skulle så blev minibilarna billigare att köpa, äga och köra än ”vanliga” bilar. Ordet ”vanliga” står här inom citattecken eftersom bilar – oavsett utrustningsnivå – vid denna tid ännu var allt annat än vanliga. Automobiler var fortfarande en lyx som endast ett litet fåtal hade råd med, men tack vare minibilarna blev det i alla fall några fler som kunde kalla sig bilägare.
När bilismen växte fram var det många verkstadsföretag som ville vara med och slåss om bilköparnas pengar. Eftersom minibilarna till sin konstruktion var enklare än ”riktiga” bilar krävdes det mindre omfattande investeringar för att en fabrik skulle kunna sätta igång med minibilstillverkning, vilket naturligtvis kunde vara lockande för en entreprenör som såg en växande marknad men inte lyckades få finansiärerna lika entusiastiska. Samtidigt var det naturligtvis nödvändigt för företagen att verkligen lyckas hålla tillverkningskostnaderna nere, eftersom priset var mycket viktigt för minibilsköparnas kunder. Marginalerna var små, konkurrensen hård och många företag gick under.
Ett av de många företag som spådde att framtiden låg i minibilstillverkning var Alvechurch Light Car Company, Limited (på svenska ungefär ”Alvechurch lättbilsföretag aktiebolag”). Fabriken fanns i byn Alvechurch utanför Birmingham i England, och både företaget och den lätta bilen uppkallades efter byn.
Ortnamnsforskarna tror att byns namn har att göra med en person vid namn Aelfgythe (formerna ”Aelfgyva” och ”Aelfgiva” förekommer också). Även om detta namn numera inte hörs så ofta på uppropen när engelska barn börjar skolan, var det faktiskt ganska vanligt på 900-talet, när vår Aelfgythe levde (hon hade till och med en syster som hette likadant). Aelfgythe (det vill säga vår Aelfgythe – alltså inte systern) gifte sig med den engelske kungen Edmund I och blev mor till Eadwig och Edgar, som båda senare blev kungar.
År 944 dog Aelfgythe. Hon ansågs ha varit en god kristen som hade gjort många goda gärningar under sin livstid. Därför blev hon föremål för dyrkan och vördnad. En kyrka byggdes till hennes ära på den plats där byn Alvechurch nu finns (det engelska ordet ”church” betyder ”kyrka”).
Alvechurch-bilen hade en luftkyld tvåcylindrig V-motor som köptes in från motortillverkaren Matchless. Man försökte överföra de åtta hästkrafterna till bakhjulen med hjälp av en rem, men fabriken hade svårt att få detta att fungera bra. Endast ett fåtal bilar tillverkades under år 1911.
Året efter gjorde företaget ett nytt försök att etablera sig i minibilsbranschen, denna gång med bilmärket A.L.C. (en förkortning av ”Alvechurch Light Car”). A.L.C. var en tvåsitsig öppen bil med sufflett som kunde fällas upp till skydd mot väder och vind. Axelavståndet var 2,4 meter och spårvidden 1,2 meter. Bilen hade fem växlar framåt och backväxel. Liksom sin föregångare hade A.L.C. en åtta hästkrafters motor som drev bakhjulen via en rem. Bilen kostade 100 pund. Även A.L.C. var ett lättbilsförsök som gick tungt och tillverkningen upphörde kort efter att den börjat.
FREDRIK ANDERSSON

Fler Artiklar
Klicka och läs!