Foto: Maria Wall

Jag åker inte till fjällen – jag åker till fjällena

Jepp. Jag ska till Hemavan – som vanligt. Det som vi umebor som hänger mycket i Tärnafjällen brukar kalla ”fjällena” – alltså substantivet fjällen men här i en mycket bestämd form: fjäll-e-na. Det signalerar på ett norrländskt vis att det inte finns några andra fjäll att tala om, ingen riktig konkurrens. Framförallt inte från lill-Stockholm, syndens näste, Åre.

Fjällena är dock inte riktigt som de en gång var. Ej heller jag.
Jag åker nämligen inte utför längre, utan enbart längdskidor. Det är en perfekt kombination av snålhet och vishet som lett till detta nya tillstånd.
Därmed kan man säga att jag joinat min farsa som alltid såg ner på slalomåkning i början av yuppie-eran. ”Folk står ju mest och röker” var hans generalisering av den alpina skidåkningen.
Och då får ni förstå att den bilden inte har någonting med Stenmarks Fjällvinden att göra – där slalom var den mest naturliga och organiska av alla skidstilar. I umetrakten var utförsåkning tvärtom en högfärdig syssselsättning – litegrann som golf var innan det blev en folksport.
Affärerna blomstrar i Hemavan. Det är också nytt. Rapporter förra veckan talade om att ICA-butiken slår alla rekord i omsättning. Det är givetvis kul men själv saknar jag den gamla Fjällboden, som var mer av en lanthandel än en Maxi light. Lika mycket saknar jag när Berglunds – både macken och järnaffären – inhystes i den gamla träkåken tvärs över gatan från ICA.
Och den nostalgin handlar inte bara om konservatism utan om att Hemavan sakta men säkert skaffat sig en ny position på marknaden. Positionering är förresten en marknadsföringsterm som kort och gott beskriver var nånstans i utbudet en produkt eller plats ska befinna sig.
Om vi kan påstå att det är en uppenbar skillnad på Åre och Kittelfjäll – så tydlig att jag inte ens behöver förklara den här – kan vi säga att Hemavan under de senaste femton åren lämnat den planhalva Kittelfjäll befinner sig på för att närma sig den ball-park som Åre spelar på.
Om vi ska överdriva litegrann för tydlighetens skull kan man säga att Hemavan gått från att vara ett modernare och mer civiliserat Kittelfjäll till att bli en väldigt blek kopia av Åre.
Ni förstår skillnaden ... i position?
Nu är det ju inget fel på någon av orterna, jag gillar bara den lätt fientliga byakänsla som fanns i Hemavan en gång i tiden.
Själv har jag satt ner klackarna rejält och undviker gladeligen kommersen kring årskort och dagskort och långa köer mot överprisade luncher. Jag åker längd och lagar lunch hemma och kommer ibland på mig att jag sitter på farsans stol vid köksbordet, drar mig i mustaschen och bara kikar ut på fjällen, som han alltid gjort. Jag har till och med anammat farsans fråga han alltid ställer varje kväll till övriga stuggäster: ”Nä! Äre nån som ska med på puben” – för att sen gå raka vägen i säng.
Just den här gången är det påsktider och även här har det hänt grejer, vad gäller aktiviteter och dagsscheman.
Här har jag gått från de logistiskt krävande fester vi hade i backen när vi var i 20 årsåldern – med skumpa och dj och mat – till de lika invecklade skattjakter jag organiserade och genomförde för mina och andras barn när ungarna var lite yngre, till att nu ... tja, det blir nog en lite festligare lunch hemma kanske efter en mil i Kobåset.
Svårt att veta egentligen åt vilket håll utvecklingen går? Vilken position är det jag själv vill ha? Festprisse, pedagogisk pappa eller surgubbe i längdspåret.
Jag tror jag väljer att göra ett klassiskt misstag reklamköpare gör – och siktar på alla tre.

Benny; idag är det den märkliga dagen första april. Hur kan en hel dag ägnas åt att luras, undrar jag. Hur uppstod det, vad tusan är vitsen och har du själv några fiffiga exempel på den här typen av bondfångeri?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!