Foto: Maria Wall

Sökes: Minimalistisk seriemördarfyra, gärna centralt

Du pratar om att du vaknar allt tidigare. Det där är ju i realiteten inte den plåga som yngre människor föreställer sig, eftersom det ofta är så att morgonstund faktisk har guld i mund. Det är både rogivande och rebelliskt på samma gång att vara vaken när alla andra sover (litegrann som när man i tidigare liv nattsuddade hem vid den tid då du kliver upp ... fast helt annorlunda och tvärtom.)

Vi förändras hela tiden, och om det finns en konstant i de processerna är det att förändringarna utgår från ett slags Murphys lag – nämligen att när en möjlighet öppnas för oss, så förändras i samma ögonblick någonting annat som delvis förtar glädjen av möjligheterna.
Det är som att vi alltid saknar en bit för att lägga pusslet helt färdigt och därmed få uppleva fullkomlig tillfredsställelse. (Möjligtvis kan det här vara det meningslösa resultatet av att vi adderar efterklokhet till en tidigare ekvation.)
Nåväl.
Benny K vill veta vart jag vill flytta, men den frågan kräver en kort prolog.
När jag var liten var veckopengen starkt kopplad till att jag städade mitt pojkrum på fredagarna. För att vara ärlig max femton minuters jobb (okej ... tio då), men trots det en nästan oöverkomlig uppgift många gånger.
När så mitt boende med tiden blev mer mitt eget, och det inte längre fanns någon direkt korrelation mellan ordning och reda och pengar på fickan – firade jag det genom att inte lyfta ett finger.
Jag bodde med min syrra ett tag och under den perioden nådde vi båda ”rock-bottom”, som det heter – den absolut lägsta punkten i ett missbruk när till och med den med det sjukliga beteendet upptäcker att det här inte längre håller.
Jag tror att vi tog oss ner dit på grund av en rättvisegrundad terrorbalans där ingen av oss ville riskera att bidra mer än den andra.
Sen dess har jag närmat mig en pedantisk läggning, i alla fall i jämförelse med tidigare versioner av mig själv. Jag är less på grejer, jag är less på trasiga leksaker, på onödiga prylar, väldigt less på plädar och kuddar, på ungarnas gamla gosedjur som samlar damm och gud-vet-vad. Jag är less på alla saker som inte vet sin plats – som inte är designade för att vara fast förankrade på ett och samma ställe hela tiden.
I detta grundar sig en längtan efter ett übermodernt, minimalistiskt boende där grejer inte finns nånstans. Jag vet att de som historiskt bott i liknande våningar, åtminstone i filmens värld, alla haft grava psykotiska drag – typ Hannibal Lector, American Psycho-Bale, den snygga snuskhummern i Sliver och ett oräkneligt antal andra.
Men ändå – tänk på alla fördelar. Det KAN helt enkelt inte bli stökigt eftersom det inte finns lösa element som kan stöka ner, och därmed kan man ligga i en överdrivet designad soffa (med max en kudde) och betrakta ... ingenting, annat än själva avsaknaden av saker, av strul och stök.
Ryms gör förstås LP-skivorna och böckerna, men enbart som prydnad.
Upplägget gör det lätt att dammsuga och skura (extra praktiskt om man skulle börja seriemörda folk därhemma) och behålla en vansinnigt hög lägstanivå på ordningen och redan.
Mest troligt är det här en lägenhet. Högt belägen. Jag antar också att man åker bil (vintage får man förmoda) ner i ett källargarage från vilket jag tar hissen direkt in i lägenheten. Här blir jag hälsad av en talande, röststyrd dator som håller ordning på allt lull-lull i hemmet. Skärmar med information och sport, belysning, elförbrukning, vad som finns i kylskåpet och vad hen behöver beställa för leverans.
En annan detalj jag behöver till mitt nya boende är nåt som eventuellt kommer med åldern – en starkare kärlek till klassisk musik. Till detta finns det hjälp att få – ett TED-snack som övertygar varje människa om att vi egentligen älskar den här genren.
Sök på TED-talk och Benjamin Zander så hittar ni hans föreläsning om ett stycke musik som hittar ... hem.

Benny; vissa hävdar ju att saker och ting var bättre förr och andra att det bara är nys. Kanske ligger sanningen mitt emellan. Kan inte du reda ut vad som faktiskt var bättre förr, och vad som är bättre idag?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!