Bilar från A till Ö: Alberford – känd amerikan i engelsk kostym

Fords grundare, Henry Ford, lär ha sagt att den som köpte en T-Ford kunde få den i vilken färg som helst, så länge färgen var svart. Denna beskrivning stämmer dock bara delvis. I England kunde en T-Ford se ut nästan hur som helst.

Uppfinnandet av bilen är en av de viktigaste milstolparna i den tekniska utvecklingen. Men för oss som lever nu, när en bilfabrik med tusentals anställda nästan över en natt kan flyttas från en stad till en annan, eller från ett land till ett annat, är det nog lätt att tro att bilismens ankomst var mer dramatisk och omvälvande än den verkligen var. Det var inte riktigt så att vagnmakare och hästuppfödare plötsligt gick i konkurs medan gigantiska bilfabriker växte som svampar ur jorden. För det första var det ju bara en ytterst liten andel av alla människor som hade råd med automobiler, så det stora flertalet fortsatte förflytta sig med hjälp av maskiner av kött och blod. Och för det andra var det ofta just de verkstadsföretag som tidigare tillverkat hästdragna vagnar som i bilens barndom började bygga även karosser till vagnar med motor. Det vanliga i dag är ju att ett och samma företag sätter ihop hela bilen och när den rullas ut ur fabriken är den färdig att köras. Men under 1900-talets första årtionden var det inget konstigt med att köpa ett bilchassi från en tillverkare och sedan få karossen byggd av ett helt annat företag.
Efter första världskriget hade den brittiska verkstadsindustrin svårt att komma i gång med produktionen. Många företag hade haft sin tillverkning inriktad mot krigets speciella förutsättningar och tvingades vid krigsslutet ställa om sin produktion. Vissa fabriker var sönderbombade och många industriarbetare hade dött i skyttegravarna. Landets ekonomi var sargad av kriget. Trots detta fanns i Storbritannien, som i andra europeiska länder, en ökande efterfrågan på bilar. För att möta denna efterfrågan började vissa industrier importera bilchassier från USA, som inte hade drabbats lika hårt av kriget. På dessa chassier byggde de brittiska fabrikerna sedan sina egna karosser.
En av de bilar som blev populära i detta sammanhang var T-Forden. Den var känd som en bil med robust och pålitlig konstruktion och ansågs därför lämplig för dem som ville bygga egna karosser på befintliga chassier. T-Fordens rykte berodde antagligen till stor del på att 38 000 T-Fordar i olika skepnader – personbilar, ambulanser och lastbilar – hade använts av de allierade staterna under kriget. Bilmärket Ford var dessutom redan etablerat i Storbritannien. Redan 1911 hade företaget byggt en fabrik i Manchester och år 1919 var 40 procent av alla personbilar som rullade på brittiska vägar tillverkade i England.
Efter kriget började många små verkstadsföretag bygga om T-Fordar på olika sätt. Vissa av dem använde till och med begagnade bilar. Det kunde handla om att anpassa bilarna till olika näringsidkares speciella behov, att få T-Forden att se mer ”engelsk” ut eller att göra den visserligen välbyggda men inte särskilt flärdfulla amerikanska bilen mer tilltalande för kräsna och köpstarka brittiska kunder.
En av dessa fordförbättrare var företaget Albert Bridge Garage, Ltd. (på svenska ungefär ”Albert-brons verkstad AB”), vars fabrik fanns 500 meter från Albert Bridge i London-stadsdelen Chelsea. Albert Bridge är en bro över floden Themsen som rinner genom London. Bron förbinder Chelsea på den norra sidan med Battersea på den södra sidan. Det sägs att det var prins Albert (drottning Victorias make) som 1860 föreslog att bron skulle byggas för att minska trängseln på broarna uppströms och nedströms, och det är honom som bron är uppkallad efter.
Albert Bridge Garage tillverkade under några få år – troligen från 1922 till 1924 – bilmärket Alberford. På ett förlängt T-Ford-chassi byggdes flera olika karossversioner. En av dem kallades Coupé och var en tvåsitsig öppen bil med sufflett. Det fanns också en så kallad Saloon, som var en täckt bil, och ytterligare en karosstyp med plats för fyra eller fem personer. Dessutom byggde företaget skåpbilar. Den billigaste versionen av bilen kostade 130 pund och den dyraste 288 pund. Att bilarna var ombyggda T-Fordar var inget som vare sig Albert Bridge Garage eller andra fordförändrarföretag försökte dölja. Tvärtom, man framhävde det i sin marknadsföring. Men samtidigt som Albert Bridge Garage gärna berättade att mekaniken kom från den pålitliga T-Forden, ville företaget också framhålla att karossen minsann var byggd i England.
T-Fordens vattenkylda, fyrcylindriga 2,9-litersmotor med sidventiler hade byggts om så att den fick ventiler i topplocket i stället. Alberfords toppfart uppgavs vara 121 km/h, men denna uppgift bör nog betraktas med viss skepsis. T-Forden hade nämligen en toppfart på omkring 70 km/h. Visserligen ger toppventiler ofta något effektivare motorer, men det verkar inte troligt att denna lilla skillnad skulle kunna förklara den högre toppfarten. Och det finns inget som tyder på att någon Alberford-version skulle ha varit betydligt lättare än en T-Ford. Det går inte heller att hitta några uppgifter om vilken av Alberfords karossversioner det var som påstods kunna uppnå denna imponerande fart. Men det lär i alla fall inte ha varit skåpbilen.
På samma sätt som bilen var en sammansmältning av amerikansk pålitlighet och engelsk elegans var dess namn troligen sammansatt av det etablerade namnet ”Ford” (som man alltså gärna påminde om) och det patriotiskt klingande ”Albert” (som ändrades till ”Alber”, gissningsvis för att inte konsonanterna skulle kollidera när namnet skulle uttalas).
Bilmärket Alberford fanns endast under en kort period. Det är inte känt varför Albert Bridge Garage upphörde med sin verksamhet 1924, men en förklaring som framförts är att Alberford-bilarna helt enkelt var för dyra. De massproducerade T-Fordarna kostade betydligt mindre och man kan tänka sig att de flesta bilköpande britter inte hade någon lust att betala ett avsevärt högre pris bara för att få en engelsk kaross.
FREDRIK ANDERSSON

Fler Artiklar
Klicka och läs!