Bilar från A till Ö: Alba Regia – mikrobil i ungersk stil

När Europas ekonomier reste sig ur spillrorna efter andra världskriget ökade hushållens köpkraft och därmed efterfrågan. Bensinförsäljningen hade släppts fri efter krigsårens ransonering. Detta ledde till att folk ville köpa bilar som aldrig förr. Många industriföretag ville förstås vara med och slåss om bitarna i bilkakan. Men det var inte alla som fick.

Företag som drömde om biltillverkning fanns nog i de flesta europeiska länder. Men några år efter krigsslutet hade en järnridå delat Europa. På den östra sidan rådde speciella förutsättningar för industriproduktion. Kommandoekonomin innebar att fabrikerna fick order från staten om vad som skulle tillverkas. Ovanför det egna landets regering hade de dessutom ytterligare en nivå av kommandon att lyda. De kommunistiska staternas ekonomiska samarbetsorganisation, Sovjet ekonomitjeskoj vzaimopomosjtji (SEV), bestämde vad de olika medlemsländerna fick producera. Vad de östeuropeiska länderna skulle tillverka styrdes till stor del av Sovjetunionen. I Kreml ville man gärna att satellitstaterna skulle vara beroende av handel med Sovjetunionen, men också att de skulle vara beroende av varandra, för att minska risken att något av dem skulle få för sig att bryta sig loss från det ekonomiska och militära samarbetet.
För Ungerns del hade SEV hade bestämt att landet gärna fick tillverka bussar och andra verkstadsindustriprodukter, men inte personbilar. Ungrarna kom dock på ett sätt att delvis kringgå näringsförbudet. Man bestämde sig för att börja bygga fordon som inte riktigt var bilar, eftersom de var så små, och inte riktigt motorcyklar, eftersom de hade dörrar, tak, fyra hjul och ratt samt – om hjärterum fanns – plats för två vuxna och två barn. Dessa fordon kallades ”mikrobilar”. Metallbearbetnings- och maskinindustriministeriet gav uppdraget att utveckla mikrobilarna till tre ingenjörer (en av dem var förresten Ernö Rubik, far till Ernö Rubik, som senare skulle komma att bli professor i arkitektur och uppfinnare av det färgglada, tredimensionella pussel som på 1980-talet fick miljoner människor att bokstavligen vrida sina händer i frustration).
Arbetet med att utveckla mikrobilarna anförtroddes åt en flygplansfabrik i staden Székesfehérvár. För fabriken i fråga kom detta lägligt eftersom dess tidigare verksamhet skulle avvecklas. Fabrikens flygförflutna kunde anas i mikrobilarnas utformning – karosserna var gjorda av aluminium och hjulen var av samma typ som i landningsställ. Motorerna påminde däremot inte om flygmotorer. De var 250-kubikare från motorcyklar och de monterades bak i bilarna. I övrigt hade Rubik och hans kollegor låtit sig inspireras av mopedbilar som Isetta och Messerschmitt Kabinenroller, men de ungerska fordonen fick en fyrkantigare, mer personbilsliknande form än de lite trekantiga förebilderna.
Två olika prototypbilar togs fram och tanken var att man skulle utvärdera dem och därefter börja serietillverka den vinnande kandidaten. Men detta var 1955 och historiens vingslag kom att sopa undan de små bilarna. Folkets missnöje med diktaturen hade nått en gräns och ledde hösten 1956 fram till Ungernrevolten. Flera av bilprojektets medarbetare hade deltagit i revolten och dessa rensades ut efter den sovjetiska invasionen av Ungern. Året efter kungjorde myndigheterna att ingen av bilarna hade vunnit och projektet lades ned. Fabriken i Székesfehérvár blev på 1960-talet en del av busstillverkaren Ikarus. Den planekonomiska marknadsnisch fabriken hade riktat in sig på fylldes senare delvis av östtyska Trabant och Wartburg.
Kanske hade det gått bättre för de ungerska småbilarna om de hade kommit några år senare. Efter Ungernrevolten, då Ungern försökte lämna Warszawapakten, upprättades ett informellt kontrakt mellan Sovjetunionens och Ungerns ledare, berättar Anders Blomqvist, ekonom, historiker och Ungernkännare vid Södertörns högskola. Överenskommelsen gick ut på att om Ungern bara stannade kvar i Warszawapakten så fick landet experimentera med vissa inslag av marknadsekonomi. Detta ledde till att Ungern fick en något högre levnadsstandard än övriga östländer och att det fanns fler konsumtionsvaror i butikerna.
En av de små bilar som togs fram i Székesfehérvár hette Alba Regia, vilket är det latinska namnet på staden. Székesfehérvár (ungefär lika stort som Umeå) ligger i mellersta Ungern, mellan Budapest och Balatonsjön. I likhet med många andra historiska platser i Centraleuropa har staden flera olika namn. Det latinska namnet, Alba Regia, blir på svenska ungefär ”den vita kungaresidensstaden”, och andemeningen i detta återkommer även på andra språk. Det tyska namnet är Stuhlweißenburg och även i de slaviska språkens benämning finner vi ordet för “vit”, ordet för “borg” eller ”stad” samt ord som har att göra med “stol”, ”säte” eller ”residens” till exempel i tjeckiskans Stolicný Belehrad eller serbiskans Stolni Beograd.
Stadens tyska, latinska och slaviska namn motsvarar betydelsen av det ungerska namnet. Tünde Blomqvist, doktorand i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet, berättar att det ungerska ordet ”szék” betyder stol, och att prefixet ”Székes” i stadens namn således troligen avser kungens stol, alltså tronen. Bakgrunden till denna del av namnet är inte så svår att förstå. Székesfehérvár har nämligen varit huvudstad i kungadömet Ungern. När det gäller det vita i namnet finns det däremot enligt Tünde Blomqvist två möjliga förklaringar. Den första är att Fehér (”vit”) användes som (efter)namn av flera av kungahusets medlemmar. Den andra förklaringen är att denna del av stadens namn syftar på färgen på det kungliga slottets väggar.
FREDRIK ANDERSSON

Fler Artiklar
Klicka och läs!