Kulturhuvudstadsåret är dött. Länge leve Kulturhuvudstadsåret.

Jag träffade 2014-generalen Fredrik Lindegren för några veckor sedan och vi slogs båda av med vilket tempo tiden rör sig (nuförtiden). Det som aktualiserade det fenomenet var faktumet att kulturhuvudstadsåret snart är över.

När jag för första gången jag skrev om det då eventuella kulturhuvudstadsåret låg det fortfarande sju år fram i tiden, men hux flux sitter jag och Fredrik på Max och summerar.
Vi har under tiden blivit sju år äldre, barnen har gått ifrån att behöva oss för varje litet inslag i livet, till att nu mest söka kontakt inför olika utgifter.
Vi är härmed också halvvägs genom 10-talet, och det är därför hög tid att i alla fall börja spekulera kring vad som kommer att symbolisera detta årtionde.
Alla decennier under 1900-talet har sin persona – ett märkligt världskrig för 100 år sedan följdes av tillväxt och tilltro under the roaring twenties, av 30-talet som kanske är lite oklart ändå, följt av andra världskriget med fred och viss framtidstro, 50-talet med en massa framtidstro och plastprodukter och hemmafruar och 60-talet som föder tonåringar och tonårskultur och popmusik, 70-talet med reaktioner på 60-talet och Vietnamkrig och hippies, 80-talet som fick bli yuppiens årtionde, 90-talet som handlar om begynnande digitalisering och globalisering, följt av 00-talet som helt färgades av 11:e september, av terrorism och tydligare polarisering i världen.
Vad ska då bli 10-talets signum?
Kanske är sociala medier så viktiga ändå att de kommer att definiera hela årtiondet – det tillsammans med att vi människor fick en klon av oss själva i en mobil enhet som ibland även fungerar som en telefon, lika personlig som vår egen tandborste.
Precis när jag skriver det här hör jag en forskare på teve, James Vaupel ser jag nu att han heter, som hävdar att hälften av de barn som föds idag kommer att bli 100 år.
Och samtidigt påstår sig trendanalytikerna veta att en sisådär 20-30 procent av alla produktionsjobb kommer att vara ersatta av pigga robotar redan inom fem år.
Den självklara frågan när vi kombinerar den här informationen blir således:
Vad ska alla göra? Och hur ska vi ha råd?
Svaret är: det har vi inte. Särskilt inte när vi samtidigt förväntar oss att få det ännu bättre än vi redan har.
Ett enkelt motmedel på dessa farhågor är att stänga ute så många som möjligt från landets gränser – det är populärt förslag som drygt tio procent har röstat för i det senaste valet. Grundtanken är att inga fler ska få vara med och dela på VÅR kaka.
Sen kan vi kanske frysa ut några av de som redan är här också, om vi bara hittar några förment rimliga anledningar att göra så. Ett sätt kan ju vara att börja kalla dem inte riktiga svenskar.
Men jag ska inte hamna i den här diskussionen igen, det får Benny ta hand om nästa vecka.
Istället; en annan sak som slår mig är att det mesta verkar gå åt fel håll.
Religioner ballar ur, system kraschar, ideologier krockar och mitt emellan finns en bråkdel som livnär sig på stöket och massor av människor som kommer i kläm.
Det här kan dock vara överdrivet, och ha sin förklaring i att media enklare driver trafik med dåliga nyheter jämfört med goda. Men det riskerar i sin tur att helt förvränga vår uppfattning av världen – och i värsta fall göra oss handlingsförlamade och apatiska snarare än energiska.
Men det finns en massa solidaritet därute, lovvärda initiativ och projekt, och saker som går bra. Vad vi måste komma ihåg är att inte bara stödja dem med likes på Facebook – utan också göra saker.
Subkulturer som hittar varandra och därmed styrka i en horisontell, digital kommunikation, kommer att bli arvet från 10-talet.
Grupper som agerar och gör saker tillsammans.
Så kallad co-creation, som dessutom varit arbetssättet för vårt kulturhuvudstadsår och även är vägen framåt.
Tillsammans skapar vi fortsättningen och kan därför samstämmigt utbrista i:
Kulturhuvudstadsåret är dött! Länge leve kulturhuvudstadsåret!

Benny: Läget är låst inom rikspolitiken. Händer sträcks ut men ingen vill ta dem. Och ingen vill av naturliga skäl tala med sverigedemokraterna. Hur ska vi se på det här, Benny?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!