Foto: Maria Wall

Den här texten dödar dålig smak?

Benny undrar om jag har fler lokala idoler än Tore Ökvist. Det enkla svaret på den frågan är ”Nej”.

Men ålderns rätt tar jag mig friheten att nuförtiden enbart vara ”mäkta imponerad” av medmänniskor (en process som i gubbåldern kommer att mynna ut i att ”det inte är nåt fel” på saker man älskar). Men jag är alltså fortfarande impad av olika människor, av olika anledningar. Vanligtvis gör de personerna saker man själv inte klarar av, det är mindre komplicerat – när människor gör exakt samma saker som en själv är det svårare att beundra dem, officiellt och utan förbehåll.
Musikern Jonas Holmberg fyllde år förra veckan, vilket i kombination med den här uppgiften påminde mig om att jag alltid varit imponerad av honom. Jonas, på tok för lite erkänd från grupper som Komeda och Projektor 7, gör musik och det gör ju inte jag, så här finns inga hinder.
Och även om deras plattor var svängiga och banbrytande och cirka femton-tjugo år före sin tid, var det ändå på det SÄTT han, brorsan Markus, Lena Karlsson och till en början Henke Andersson, gjorde musik på som var så attraktivt. På det sätt de förde sig och i alla situationer alltid var konstnärer.
Samma fullkomliga övertygelse och helhet som illustreras av Christian Bale x 2 i ”The Prestige”.
Livet kring dem var som en enda lång rockumentär och det var svårt, i praktiken omöjligt, att inte bli ett fan till dem. Det här drabbade även betydligt coolare personer än mig, vilket känns skönt. Jag värdade en efterfest en gång för snart tjugo år sedan där Bob Hund-killarna blev mycket uppspelta, och av reaktionerna att döma även smånervösa, över ryktet att några ur Komeda var på festen. Det här får ni förstå utspelade sig före sociala medier och Google, när det inte var lika uppenbart för alla hur alla andra såg ut.
En annan sak som imponerat är Jonas goda smak, och ibland undrar jag om inte konst handlar mycket om det, eller är det att trivialisera det hela? Jonas har i alla fall alltid haft excellent smak, vilket gjort det lättare (lätt?) för honom att ta kloka och intressanta beslut i sitt skapande.
Det här antar jag också är en anledning till varför kultur är viktigt i samhället, eftersom den även fungerar åt det motsatta hållet. Eftersom kultur, när den är bra, på ett både uppenbart och sublimt sätt utbildar i god smak – vilket i sin tur ger oss som tittar och lyssnar bättre förutsättningar inför vad än det är vi ska göra. Jag har sett det här utskrivet en gång, utan att ha gjort den här reflektionen lika tydligt, i bilder på Woodie Guthrie när han skrivit orden ”This machine kills fascists” på sin gitarr.
Kanske samma typ av teori.
Innan några blir för upprörda vill jag förklara att jag tror att jag med god smak menar en känsla för vad som är rätt och fel, i stort och smått – från vilka slags myggjagare man ska bära till hur vi behandlar vår nästa.
Jonas har förresten lagt ut nya låtar på Soundcloud som man kan och bör lyssna på. (”Det låter som Siouxsie”, Reds aningslösa anm.)
I övrigt är jag imponerad av Danny Perssons fysik och beslutsamhet, av Cleos engagemang och liveframträdanden, av Ola Nordebos strävsamma och underbyggda texter, av Ida Östensson om det nu var hon som kom på idén med den där Twitterklänningen, av @KluddNiklas som alltid får mig att skratta via Twitter, av Monica L Edmondsons krus, av Kim Karlssons kreativitet, av Lars Lundbergs vänlighet, av Staffan Ling lite generellt, av i princip allt Klungan gör och i synnerhet då Mattias Fransson.
Sen är jag lite småimponerad av dig och mig, Benny. Vi firar nio år med vår krönikepingis den här hösten.
Vi firar det på Bishops nån kväll (om du lovar att inte prata HELA tiden).

Benny: Att vara vuxen är att vara en förebild, vare sig vi vill det eller inte. I trafiken, på idrottsläktaren, på jobbet – och inte minst när vi tar emot prao-elever. Vad får dina adepter göra? Har du nåt klokt att bidra med på ämnet?
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!