Foto: Maria Wall

Facebook är för pensionärer

Det där är ju ingen enkel fråga, hur våra seniorer ska lockas till att dra nytta av allt modern teknik kan erbjuda. Eller andra teknikfobiker för den delen, som inte kliver upp varenda morgon i akt och mening att hänga med i den senaste teknikutvecklingen?

Det finns onekligen ett alldeles uppenbart motstånd, som vi måste övervinna för att ta oss in i nästa förlovade län i tekniklandet.
Och det där motståndet är inte en engångsföreteelse heller, som vi en gång inbillade oss. Det är nog vad som maler ner oss teknikklantar i längden, att det återkommer oändligt många gånger i samma långtråkiga, oresonliga och opersonliga skepnad, som den värsta sortens byråkrat.
Vid första anblicken verkar ju allt fiffigt och idiotsäkert (igen), men vid andra anblicken – tillfället när vi själva ska försöka uppgradera, installera, logga in eller vad det nu handlar om – då uppstår genast problem. Vid den tredje anblicken är sinnesstämningen vanligtvis mittemellan förtvivlan och ursinne och det är då nån gång som vi sträcker ut en darrig hand till vår lokala support, som kan vara ett barn, barnbarn eller valfri PC-person (med omänskligt tålamod) i grannskapet.
Själv har jag blivit bättre, oerhört mycket bättre, vilket inte betyder att jag är en avspänd användare som färdas på en räkmacka i cybervärlden, eller ens bra. Men vad jag däremot har är FÖRSTÅELSE för de tekniskt utmanade, vilket gör mig till en bättre medlare än de matematiska genier som utvecklat tekniken och tycker att väldigt mycket (i princip allt) är väldigt självklart.
Och nu behöver jag dessutom dessa färdigheter.
Nästa helg åker jag nämligen ner till Sundsvall för att gratta a´ Lisa. Det är Elisabeth Lindberg, min mormor, som fyller, ja ... vad blir det nu? 97?
Hon är överraskande pigg, mormor, som först i år motvilligt flyttat in på ett äldreboende. Fram till i somras bodde hon själv, utan hjälp eller nämnvärt mycket mediciner, i en tvåa på andra våningen. Vad skulle passa bättre i present till henne än sociala medier?
Jag har försökt att intressera henne för dessa nymodigheter tidigare, över en kopp kokkaffe såklart. Och för varje gång har i alla fall jag blivit allt mer övertygad om att Facebook egentligen är utvecklat och anpassat uteslutande för pensionärer.
Allt en pensionär gillar finns nämligen att finna i den här tjänsten.
Man kan kolla på bilder av folk, gamla och nya bilder av gamla och nya människor. Man kan se vad folk jobbar med, var de jobbat tidigare och vem de är ihop med. Vi kan se vilka de är vänner med, vilka barn de har, vilka barn de barnen har skaffat, var de i sin tur jobbar och slutligen vart alla rest på semester samt hur maten och vädret är där.
Man kan släktforska lite ytligt och få reda på skvaller, följa infekterade trådar av tjafs, trams och fejder samt gratta folk på födelsedagar, namnsdagar och andra högtider helt utan begränsningar.
Man blir dessutom påmind att göra sånt här ifall man skulle glömma det.
Allt detta utan att lämna hemmet.
Allt detta utan nämnvärda kostnader, vilket borde övertyga varje sparsam pensionär.
Min plan blir nu att möta Mormor på halva vägen, och visa henne hur dåligt jag hittar i min Dropbox, hur jag lyckats göra bort mig på Twitter och erkänna att jag fortfarande inte lyckats få igång den personliga kortläsare jag fått mig tillsänd från banken.
Det skulle visa den kamp som pågår därute, för alla – och att det trots allt är värt att stå ut med en viss friktion och frustration ibland (hela tiden) för vad vi får tillbaka av tekniken.
Kanske kan det leda till att jag får adda mormor på Facebook.
Det skulle jag lajka.

Benny; saker och ting blir ju virala nuförtiden. Det vill säga att de sprids av oss alla till oss alla över sociala medier som nyss nämnda Facebook. Du själv var ju upphov till ett sånt fenomen häromveckan när du hetsade Juholt mot Holmlund. Men; den stora hemligheten ... vad är receptet? Vilka ingredienser finns i en smaskig internetnyhet?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!