Foto: Maria Wall

Jag vänder andra kinden till (på grund av ovana)

enny har en längre tid försökt att mucka gräl med mig (påhejad för övrigt av bland andra Bingolotto-Micke), och förvandla den här duellen till en litterär boxningsmatch istället för trevlig krönikepingis. Men han lyckas inte. De lyckas inte. Bennys tråkningar rinner av mig som vatten på en gås. Som jäv- och korruptionsanklagelser mot Carl Bildt. Jag kan inte riktigt nåt annat sätt.

Vi moderna människor är inte duktiga på att bråka längre, av den enkla anledningen att vi gör det så sällan. Livet som vuxen har sedan länge lärt oss att vi inte ska brusa upp, inte skriva mejl i affekt, skrika på folk på stan eller höja rösten i köer.
Tyvärr handlar den här icke-tjafs-principen nästan uteslutande om fåfänga och feghet, mer än några förnuftigare skäl – som att vi skulle ha blivit vänligare med decennierna, eller att vi idag resonerar oss fram till resultat på utbildade och funktionella sätt.
Nä, ren och skär fåfänga handlar det om – rädslan för att bli indragna i en så kallad scen håller oss från att säga vår mening i onödan, eller alls.
Det, och givetvis den rädsla vi känner för varandra, för alla okända som tenderar att bli allt fler för varje år. Man vet ju aldrig vad det är för typer som driver runt i städerna nuförtiden, och om man ska tro kvällstidningarna är det ju snarast ett mirakel att vi överlever storhandlingen på Maxi eller en tur till Systembolaget.
Att vi faktiskt lever i de fredligaste och mest civiliserade av tider är det ingen som egentligen tror på, i varje fall är det ingen som KÄNNER det så.
Vi dras med bilden av det ”oprovocerade våldet – idén om att vi varje dag riskerar att få på moppo helt oförskyllt.
Nu är ju inte heller det här särskilt sant.
De vi läser om i tidningen, som drabbats av våld och överfall, har vanligtvis gjort någonting som hjälpt dem att hamna i en sån situation.
Den här osäkerheten bidrar till att hämma det sunda vardagsgnabbandet mellan människor, och den enda gång när vi kan förlora vår sansade image fullständigt är olyckligtvis i trafiken, de gånger när vi är förare av ett potentiellt livsfarligt fordon.
Oregelbundna stunder av road-rage räcker dock inte, jag är trots det fortfarande ovan att brisera, vilket gör att jag inte har kontroll på utloppet. Jag har liksom ingen dimmer på den enhet som reglerar bråk – antingen vänder jag andra sidan till eller så blir jag alldeles för arg och elak.
Det här är trist och jag har många gånger lovat mig att försöka bli lite vresigare överlag – för den passivt aggressive gör ingen glad. Den ilska man samlar på sig pyser bara ut istället, som ljummet gnäll mot omvärlden, och precis som med regn föredrar man ju faktiskt en rejäl åskskur jämfört med irriterande, tunt, väsande regn.
Jag är inte där ännu.
Senast förra helgen fick jag med ursvenskt kroppsspråk mota en högst tänkbar kövallare på OKQ8, Haga. Givetvis sa jag ingenting, utan lutade mig bara lagom tydligt mot hennes håll för att visa att jag minsann hade nog med split-vision för att sätta P för hennes förment omedvetna dragning mot platsen framför mig.
Livet är fullt av såna här tysta ögonblick som oftast blir halvt outtalade och i alla avseenden är slöseri med tid.
Har du bråttom? Fråga mig om du kan få gå före.
Gillar du inte att jag snackar högt i mobiltelefonen framför kassören? Säg nåt då.
Jag tror vi måste dra igång en kampanj likt Cleos FATTA ... men i det här fallet SNACKA.
Kanske kan vi göra en app här på jobbet, som påminner folk om att man får prata med varandra, med tips kanske, exempel på fraser och glosor vi kan använda i olika situationer.
En parlör för uppfriskande vardagskäbbel.

Benny; du är ju hovreporter i centrala stan – ingenting sker utan att du redan vet om det. Vad förutser du blir de tio största händelserna i centrumfyrkanten fram till jul? (Bör inte ha med dina katter att göra.)
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!