Foto: Maria Wall

Hur man än gör så har man den delade ändan bak

Hur man än gör har man ändan bak. Och den är som bekant dessutom delad. Vad betyder det, undrar kanske du?

Jo, att det är svårt att veta och tycka någonting alls längre. Och framförallt att få det att komma ut på andra sidan, din sida i det här fallet, på rätt sätt. Utan att innehållet kontamineras av luddiga formuleringar, våra gemensamma fördomar och en ofta förekommande vilja att missförstå budskap med flit, för egna syften.
Samtidigt vill Benny att jag undviker politiken, vilket gör uppdraget ännu svårare. Det blir lätt politik av saker, särskilt för en sån som jag.
Så här ser förresten det händelseförloppet ut.
1) Jag uttrycker mig.
2) Jag är en medelålders vit man.
Därmed blir materialet automatiskt en del av den rådande könsmaktsordning och enligt alla definitioner: politik.
I samma sekund blir jag diskvalificerad, lika snabbt som han som monterade in en egen domarknapp i värjan i OS en gång i tiden.
Ett moment 22 som om det inte vore så trist skulle vara roligt. Jag ska försöka redogöra för grunderna, så inget slöläsande nu – häng med i svängarna.
För det första: Om jag inte lagar mer mat än min fru är jag per definition en dinosaurie som befäster stereotypa könsroller.
Vidare: Om jag händelsevis skulle laga mer mat än min fru är jag inte juste på nåt sätt utan en mallgroda för att jag drar upp det. En vit, kränkt man som förväntar sig applåder och parader så fort han plockar upp sina egna skitiga kalsonger från golvet. (Det här gäller för övrigt även om man svarar på en direkt fråga.) Särskilt som jag tydligen snott åt mig ett av de roligare jobben i hemmet (matlagningen, alltså), och antagligen inte städar lika mycket som min partner.
Kan jag då påstå att jag även gör det – allt enligt en uppgörelse vi har att göra lika mycket, och dessutom tillsammans – ger inte heller det några säkra poäng, de delas inte ut så här lättvindigt, eftersom flera nivåer återstår.
Trots att jag hämtade och lämnade barnen varje dag på dagis/förskola under alla år (oops, en mallgroda) hänger jag löst. Ingen detalj är för liten för att bli tung bevisning för det alla redan tycker sig veta.
Nästa nivå är tvätten.
Här får jag slutligen erkänna att jag inte deltar särskilt engagerat, och vips är allt annat jag skrivit (och gjort) värdelöst.
Självfallet hjälper det inte att påpeka att i bästa fall var tjugonde persedel som kommer ut ur den där tvättmaskinen är någon av mina, utan fruns eller tonårsdöttrarnas. Det faktumet är underställt normativiteten. (Jag tror inte ens att det skulle ha någon direkt betydelse om jag aldrig fick någonting tvättat.)
Nåväl: Det gör inte så mycket, för även om jag kunnat skriva in tvätten på mitt hemmapappa-CV hade det som ur en rysk docka poppat en ännu mindre fråga. Jag skulle gissa på klassikern ”vem syr fast namnlappar på barnens overaller” som blivit en stor grej, eller uppgiften att hålla reda på alla avlägsna bekantas barns födelsedagar.
Ridå.
Jag sträcker vapen.
Men, när vi ändå är på det något ovanliga ämnet genus och mat kan jag passa på att klargöra en sak.
Jag gillar inte att grilla. I alla fall inte i den utsträckning som kvinnor verkar tro ... att alla män älskar att grilla.
We don’t (förutom Erik från Luleå).
Alternativt så låtsas de tro det eftersom de föredrar det sociala choppandet av sallad i köket framför att bränna bort allt hår på händerna över en glödbädd.
Hur lagar då allt-som-inte-dödar-dig-härdar-dig-Paulo mat, som du undrade? Ingen aning. Han kopierar väl mest sina hårdföra italienska, svartklädda mostrars recept.
Omodernt Paulo, omodernt.

Benny; ”Change the game” är ett viktigt initiativ taget i Umeå för att göra barn- och ungdomsidrott roligare och bredare. Vilka andra rörelser och demografiska grupper behöver liknande kampanjer för att utvecklas?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!