Foto: Maria Wall

Från Långtbortistan till centrum

Jag berättar mer än gärna om vår nya tillvaro här mitt i centrum, i dina kvarter för övrigt – i din jurisdiktion som är centrumfyrkanten. Vi, och då menar jag mig själv och mina arbetskamrater på Dohi Sweden, har gjort resan från det mest avlägsna industriområdet i Långtbortistan (Västerslätt) till den überurbana Utopiagallerian. Det är en omställning måste jag säga.

Kring vårt gamla ställe syntes bara i undantagsfall lunchflanörer, och det avlägsna surret från den nya rondellen mellan Hissjövägen och nya Ersbodalänken avbröts möjligtvis av spridda hundskall från bilmekanikern i huset bredvid.
Till det ständiga ljudet från staden ska nu läggas att Balticgruppen fortfarande bygger och borrar i varje vägg i kåken, vilket gör den här övergången lite väl stressig.
Jämfört med ängarna runt Hippologum är det här rena rama storstan.
Det är geschäft, bekanta ansikten, frestelser, möten och folk precis överallt. Och; betydligt fler tiggare än vi varit vana vid tidigare, när vi hittade dem vid Västerslätt centrum och ÖB.
Tiggerisituationen är även den tuffare i city.
I begynnelsen när de här behövande medmänniskorna började dyka upp visste jag inte hur jag skulle göra. Jag läste debattartiklar och kommentarer, vägde för och emot, velade och mådde dåligt. Det gjorde jag ända tills den dag när jag inte tänkte längre utan helt enkel bara gav tolv kronor till en kvinna utanför Kvantum, och med ens insåg att det var mycket roligare och mer givande än att försöka lista ut vad som var rätt och fel och vems fel det eventuellt kunde vara.
Hon blev glad, nästan lika glad som jag själv.
Allt som oftast ger jag slantar till de här människorna, men belöningen av att ge stannar inte kvar här i city. Den varma känslan över att ha varit solidarisk försvinner blott 40 meter vidare längs gatan, när jag möter nästa behövande, som inte vet att jag skänkte en slant alldeles nyss.
Återigen får man hemfalla till det osköna beteendet att:
A) inte låtsas se
B) med tecken hänvisa till att man inte har några slantar på sig (vilket oftast är sant, fast det vet ju inte de) eller
C) efter bästa förmåga försöka zick-zacka sig mellan dem.
Och därmed är skulden tillbaka igen.
En annan detalj som är annorlunda är att tiggarna i centrum adderat en uppsökande verksamhet, och det verkar som att vi umebor inte riktigt vant oss vid det ännu. Inte heller jag. Vi har ju som bekant ganska stora komfortzoner.
Och är det inte tiggare som söker kontakt så är det någon välgörenhetsorganisation som pockar på uppmärksamhet. Det hela riskerar att förvandla varje kort promenad till en specialslalom genom stan från trygga A till säkra B.
Och hur mycket jag än vill undvika att vara en sån som The Clash sjöng om i ”Safe European Home” är det svårt ibland.
En sista kommentar bara, delvis på ämnet om de förfördelade människorna på våra gator och torg – valet och Sverigedemokraterna.
Det som förvånar mig lika mycket som att tretton procent av vår befolkning röstade på SD är det faktum att de hellre riskerar att stämplas som rasister inför hotet att bli kallade vad de egentligen är – egoister.
Jag tror på många av dem när de hävdar att de inte är rasistiska, just av den anledningen: de är först och främst egoister. De vill behålla så mycket som möjligt av silverskeden de fick i sina munnar av sina föräldrar.
Punkt.
De vill inte dela med sig av vinstlotten att råka bli född i Sverige, där vi oavsett hur mycket eller lite vi har, har det bättre än de allra flesta i världen.
Där vi inte ens gläds över allt vi har utan bara oroar oss för att vi nån dag ska mista det.
Eller som nån skrev på Facebook: ”så länge vi har råd att slänga fullt fungerade teveapparater har vi råd att hjälpa andra”.

Benny; demokratin som verktyg tog en smäll under valet, liksom de flesta av de etablerade partierna. Har vi någon lösning på det? Ska man få rösta på fler partier än ett? Ska vi avskaffa manlig rösträtt? Har du några tankar?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!