Foto: Maria Wall

När allting var ungdomens fel

Jag har verkligen grunnat på ämnet i den här utmaningen som Nicklas ger mig men jag kan inte komma på några platser som jag saknar efter alla byggen eller förändringar i stan. Älven rinner där den ska och ibland kan jag kanske sakna timmerbuntarna som låg i vattnet utanför Bowaters fabrik, men jag bor ju inte längre på Sofiehem och Strömpilen med Ica Maxi är bara ett ställe jag besöker någon gång per år för att köpa dammsugarpåsar.

Gammraggaren saknar sin pissvägg
Inte heller saknar jag studentkollektiv i slumhus på Haga eller gångbron som gick över järnvägen in till stan där man vintertid frös nå förbannat. Eller den leriga parkeringen vid Vasaplan där Umeå Folkets Hus nu står. Om jag saknar Thornbergs hus där Utopiagallerian nu är? Nej, möjligtvis det gamla VF-huset i rött trä också på hörnan där det nya hotellet nu står och sprider ljus om kvällarna. VF-huset i sig var kanske ingen höjdare men väl kamraterna som jobbade där inne och som tog hand om mina första reportage på 70-talet.
Vem saknar idag den stora parkeringen som funnits ”i alla tider” vid älven och Hamnmagasinet? Vi stod och pratade om den för några veckor sedan i hörnan vid Buketten, jag och Charlie, och då kom en gammraggare som sa sig sakna den parkeringen där man nu byggt Kulturväven. ”Vart ska vi nu cruisa och ha ett ställe där man kan dricka öl på och sen pissa mot väggen till magasinet?”

Jag var mods på Ringbaren
Nu är inte jag särskilt bekant med gammraggarna i Umeå. Jag minns att det fanns nån som hette Danne Aag eller någonting sådant. Det fanns en Griskung och det fanns en Grus-Kalle, om han nu var raggare. Jag var mods på den tiden och kom från Övik och vi var mest rädd för att raggarna skulle spöa oss när vi liftade hit och satte oss på Ringbaren med en cola och en tallrik pommesfrites och hoppades få komma ”på party” någonstans. Nu vet jag att det är många som saknar Ringbaren men kanske ännu fler som saknar Cajsa Warg som kom dit sen med pizzor och annat. Den låg i hörnan någon trappa upp i det som heter Centrumhuset och som Erik Modig byggde på 60-talet, och alla som minns Ringbaren och Cajsa Warg minns även Bigges som låg där Allstar är nu.

När man skyllde på ungdomen
Saknar jag den tiden och dessa lokaler? Ja möjligtvis att man fick röka då på alla caféer och restauranger. Att röka var ett tecken på frihet när jag kom till Umeå och ännu mer vuxen kände man sig när man kunde gå på Gamla Kåren eller Scharinska Villan som det hette sen och dricka billigt vin tillsammans med jazzmusiker och annat löst folk. Sånt där kunde man knappast göra i hålan Övik som jag då kom ifrån. En stad jag förknippade med auktoritär borgerlighet och stränga regler i realskolan och gymnasiet som jag gick där. Det var den tid som var 60-talet och då det var legalt att skylla allting på ungdomen. Jag kan ibland tänka tillbaka på den tiden, jämfört med idag. Nu skyller man alla fel på samhället, på politikerna, på lärarna eller skolan. Hade vi som var unga på 60-talet skyllt på lärarna hade vi åkt ur skolan med huvet före. Tre förseningar till en morgonsamling och du fick sänkt ordningsbetyg.

Jag skriver hellre om framtiden
Allt det där släppte förstås när jag kom till Umeå och började plugga här på universitetet i början av 70-talet. Många av de platser och ställen jag räknar upp här i min krönika är nu borta. Men saknar jag dessa? Nej, de tillhör en svunnen tid som jag har upplevt. Visst kan jag berätta om den tiden men jag lever hellre i nuet. Och jag skriver hellre om den spännande framtid som Umeå går till mötes. Man får gärna bygga med ”china-speed” om Nicklas nu vill kalla det så. Själv har jag varit i Dubai flera gånger där man verkligen bygger i den hastigheten, här i Umeå ska allting ältas några år innan det blir av. Ska vi få en cykelbro från Lundaåkern ut till Bölesholmarna? Gärna för mig säger jag. Bara det går att åka med fiskarkompisen Rolf och hans utterbåt när vi är där och kastar efter öring och lax. Eller hälsar på bävern uppströms. God Morgon!

Ja du Nicklas. Nu tittar vi framåt. Jag vet att du har flyttat in i nya arbetslokaler i den här Utopiagallerian och jobbar med spännande projekt. Kan du berätta någonting därifrån – utan att bryta mot tystnadslöften?
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!