Foto: Maria Wall

Alla verkar bli bättre (än mig) på allt

Benny undrar om jag är en skogsmulle. Ett epitet som var solklart och tydligt för sisådär tjugofem år sedan, men vi ska återkomma till själva namngivningen. Senast jag gjorde upp en eld och grillade korv och åt det med hjälp av en pinne kan jag knappt påminna mig – vid nåt tillfälle när ungarna var små kanske, vid Hamptjärnsstugan isåfall.

Men ett mer generellt svar på mitt utbyte med djur och natur, som väl Benny avser, blir att jag inte jagar (farligt), inte fiskar (långtråkigt, inhumant mot firren) inte plockar svamp (undviker framförallt champinjoner) och inte heller plockar bär.
Här finns det som ni märker en enorm potential för mig att ta tillvara på, som norrlänning inte minst.
Med det sagt vill jag dock inte kalla mig ointresserad av naturen, bara för att jag inte vill eller ids döda eller skörda någonting som lever däri.
Däremot åker jag gärna skidor i skogen, och nu sedan några år helst på längden. Folk trängs i skidliftar och den miljön är precis lika urban som en busshållplats i city, långt ifrån friden i en stilla skog. Helst minns jag förresten en sekvens när två rådjur skuttade framför mig i milspåret på Gammlia, utan att för en sekund ångra att jag inte hade ett kraftigare vapen än stavarna med mig.
Här ska det i ärlighetens namn påpekas att jag gärna äter kött, vilket gör min välvilliga inställning till de här läckerheterna, när jag stöter på dem IRL, dubbelmoralisk eller åtminstone mesig.
Tillbaka till skogsmulle-epitetet. Det som hänt sen det uttrycket användes senast är att så många fler subgrupper utkristalliserats att gamla schabloner inte längre fungerar.
”Tribes” (stammar) kallas dessa grupper som hittat varandra i sina nischer, tack vare bättre kommunikationer och möjligheten att söka sina gelikar över nätet. Tidigare när den tillgängliga poolen av tänkbara polare var så oerhört mycket grundare fick man generalisera och välkomna fler olika typer. Såna som bara typ gillade samma saker som en själv.
Exempel; hårdrockare höll samman på 80-talet men de kunde i praktiken lyssna på allt från Sweet till Metallica.
Nu är det mer diversifierat.
Allt är mer genomlyst, analyserat, destillerat.
Folk blir mer specialiserade och med det ökar också konkurrensen. Att jag minsann brukade grilla korv och fjällvandra ända till Laisaliden står sig ju slätt idag när folk ålar genom hela Medelpad och bara äter sånt som de stöter på längs dikena.
Eller han Jonas Colting som simmade mellan Stockholm och Göteborg i somras. Han gör det svårare för oss vanliga att svara på frågan: ”Simmar du mycket?” ... det beror liksom på vem man jämför sig med.
Gymmet är ett annat exempel. Jag har tränat av och till under många år, och även om jag alltid varit ... slank?, har jag ändå kunnat hävda att jag är allround-tränad.
Det här blir allt svårare idag när så många äter rätt, tränar rätt, tränar mycket och gärna visar upp resultatet. Jag är i ganska god form, men känner mig ändå mest som en arbetstränande rehabfigur på IKSU Sport.
Tiotusen var med i Toughest. Bara en sån sak. Tiotusen människor som är både uthålligare, explosivare, tjurigare och starkare än vad jag är.
Sen finns det också de som kombinerar alla nämnda egenskaper, skogsmullarnas ättlingar på speed. De som är multisportare, friluftsmänniskor och svampjunkies, de som har skaljackor, funktionella huvudbonader och givande relationer. De med mountainbikes i mint condition, egna microbryggerier och en övertygelse om att det inte är nåt konstigt med att orientera.
Jag överhörde två av dessa vältränade, stiliga exemplar i omklädningsrummet förra veckan. De talade om skolan, jag hoppades på nåt trist, typ HR.
Givetvis gick de läkarlinjen.
Det håller på att skapas nåt slags elitgeneration.
Är jag rädd.
Ja.

Benny; en tillrest kines har tydligen reagerat på att Umeå verkar bygga med ”China-speed”, och mycket har ju förändrats de senaste decennierna. Vilka är de platser som förändrats mest – och vilka av dem som försvunnit saknar du?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!