Foto: Maria Wall

Vem vill inte bli BETTERER

Benny erkänner att Napoleon Murphy-Brock, Frank Zappas gamle saxofonist, har idolstatus hemma hos honom. Fortfarande. Trots att Benny med ett halvt sekel lämnat den ålder bakom sig då det ens är riktigt okej att ha idoler. Han önskar samtidigt att jag meddelar mig kring vilka jag har.

Innan jag börjar vill jag bara påpeka förutsättningarna; att de personer vi erkänner främst är ett fåfängt val – där vi vill ta chansen berätta någonting om oss själva. Valet ska presentera oss som en aningen intressantare, justare, vänligare, mer ansvarsfull, utmanande eller medveten person.
Är man lite äldre kan uttrycket bli ”husgud”, men fenomenet är detsamma.
När Benny frontar Napoleon Murphy-Brock som en idol, är huvudsyftet alltså inte att lyfta saxofonisten, lika mycket som det ska kommunicera att Benny är en musiklyssnare med svart bälte, en av de få utvalda, med så förfinad smak, att de nått den musikaliska motsvarigheten till Nirvana, Frank Zappa.
Inga fanskaror är lika malliga och besserwissriga som Zappa-fansen – de trumfar till och med jazzkatterna.
Så när jag ska lista mina idoler handlar det egentligen om vad jag vill säga om mig själv, som jag är rädd att ni inte känner till. Samma fenomen för övrigt som när folk ska lista sina favoritband och favoritfilmer.
Ska jag spela säkert, visa min medmänskliga sida, och välja nån av klassikerna? Gandhi, Wallenberg, Mandela? Eller intellektualisera allt en smula och gå med Chomsky, Proust eller Houllenbecq? Kanske mellan raderna avslöja att jag var Tegs Centrals enda punkare (tills den där The Cure-tjejen från Röbäck anslöt året efter mig) och räkna upp Joe Strummer och Robert Smith? Vara business-visionär och ha svårt att välja mellan Jobs, Tesla och Ford?
Jag skulle så lätt kunna säga Håkan Hellström.
Idolisering bygger nämligen på följande ekvation: Excellens + en överflöd av en egenskap vi själva önskar vi hade. I Hellströms fall några av svensk popmusiks bästa plattor + en oemotståndlig, och vad det verkar helt uppriktig, vetskap om att det inte är någonting speciellt med honom. Att han inte verkar tycka det själv alltså.
Kanske kan han platsa som ”husgud” i alla fall.
Det skulle kunna vara klokt av mig att välja Sarah Silverman, för att meddela hur jämställd och modern jag är, särskilt efter vårens stand up-bråk i Sverige om huruvida det finns roliga tjejer över huvud taget. Och Silverman kan vara den roligaste komiker jag sett på en scen, men samtidigt blir det lite vanskligt att avgöra eftersom hon dessutom är snygg, vilket riskerar att påverka mitt omdöme. Kanske trampar jag i nån normativ genusfälla ändå här, om jag nämner henne?
Allt tydligare framstår två gemensamma nämnare hos de jag på allvar väljer bland, samma som jag hittade hos husguden Hellström. Förstklassiga insatser i kombination med ärlig ödmjukhet.
Motsatsen till Zlatan Ibrahomovic som är så bra att han inte skulle behöva påpeka det vid varje givet tillfälle, som kroppsbyggare som envisas med t-shirts från barnavdelningen.
I min Idolfinal kvarstår därför två personer – Peter The Great Forsberg och Roger Federer.
Den ene alltmer lokal, den andre ouppnåelig.
Den ene skulle jag tro att jag sitter mittemot i ett konferensrum snart, eftersom hans business allt oftare involverar Umeå, och det vore därför oklokt att erkänna att jag avgudade Nashville Predators en säsong, när Forceberg spelade med dem.
En värdig vinnare blir därmed Roger Federer.
Världens genom tiderna bäste tennisspelare med enorma marginaler, det behöver vi inte ens diskutera. Därtill den stiligaste, mest elegante konstnär som någonsin greppat en racket (för er som mest gillar fotboll – tänk Zinedine Zidane x 1,4). Och som om det inte vore nog; en mångspråkig gentleman, stabil fyrabarnsfar och dessutom alltid med Mirka vid sin sida, trots att hon verkar lite tråkig. Det har gått så långt att jag skulle bli förnärmad, till och med bedragen, om Roger ersatte tråk-Mirka i players-boxen med någon annan.
Nike har förresten just släppt en ny tränings-T-shirt åt Federer.
Där står det kort och gott: ”BETTERER”.
Jag håller med.

Benny; valrörelsen börjar närma sig sin toppfart. Kan inte du ta fram spåkulan och förutse tiden fram emot valet, samt resultatet förstås. Har du dessutom några tips till partiledarna så vill vi givetvis ha dem.
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!