Foto: Maria Wall

Det ska vara en första gång för allting

Evenemang är de där företeelserna vi deltar i då och då. De gånger vi lämnar tevesoffan och datorn bakom oss, och är med och skapar en upplevelse i rollen som publik.

De här sociala träffpunkterna är fenomen som ofta blir tungan på vågen när en stads kulturella dragningskraft och generella attraktionskraft ska bedömas.
Evenemang är också det som upplevs saknas när ”det inte finns någonting att göra” på en ort eller i ett samhälle.
Men de människor som med jämna mellanrum uttalar sig på det viset i lokalpressen borde egentligen uttrycka sig på nåt annat sätt. Bara för att de inte har någon festival att gå på betyder ju inte att de borde stå helt sysslolösa.
Saker ”att göra” finns det alltid.
Man kan själva ordna en drive-in-bio, en Dick Selbergsk 10-kamp eller en minitennisturnering. Man kan plocka bär och sälja sylten, bli jourhavande kompis, städa upp i grannskapet där man bor eller sätta ut orienteringskontroller.
Vad de egentligen menar är att ingen annan har ordnat någonting för dem att ta del av, vilket inte är samma sak.
Nåväl, alla evenemang har det gemensamt att vi vanligtvis går på de tillställningar vi har för vana att gå på. Där man känner igen sig och känner igen andra. Där det är tryggt och säkert.
Men med tiden besöker man sig mätt även på favoritevenemangen, publiken ersätts dessutom successivt med nya årskullar – och till slut dyker till och med kamraters barn upp på DITT gamla evenemang, vilket kan verka aningen hämmande.
Utöver såna säkerhetsrisker finns det även andra orsaker till att vi lessnar. Kanske har det faktiskt blivit sämre jämfört med tidigare, eller i vart fall annorlunda, eller så har man kanske förändrats själv en smula.
Hur som helst: Risken med det här skeendet är uppenbar: vi deltar med tiden i allt färre saker.
Botemedlet till den sjukan blir således att addera nya upplevelser – att vi vågar utsätta oss för det obekväma i att gå på ett evenemang för första gången, möta en okänd ”tribe”, där vi inte riktigt känner till koderna, var man ska stå och hur man ska bete sig.
2014 har varit ett unikt år för att testa nya saker i Umeå.
Utan att varit hyperaktiv på nåt sätt har jag adderat en rad upplevelser under 2014.
Toughest till exempel – den åtta kilometer långa hinderbanan genom is och lera, över stock och sten och ett 50-tal hinder. Ett test på kattlik smidighet, på envis uthållighet och stort mod, på koordination och mental likväl som fysisk styrka.
Nästa år kanske jag till och med byter om och deltar.
Stora skidtävlingar har vi ju sett tidigare här i Gammliaskogarna men ändå var Skid-SM inspirerande. Märkligt att se hur eliten lyckas glida en halvmeter på varje diagonalspark uppför museibacken. Och kul att se hur blåbären i den tävlingen fick hemfalla till nåt slags stavgång i branterna sista varven.
Under 2014 var jag för första gången på Sliperiet på Konstnärligt Campus och deltog i debatter och föreläsningar, jag debutminglade på innegården på Gotthards, vi var med och invigde Comforthotellet tillsammans med pastorsonen Stordalen ungefär samtidigt som Fage & Co öppnade portarna till nya Scharinska och gitarrmuseet.
Det är någonting speciellt med nya grejer. De andas utveckling och medvind.
Eller som Pecka brukar säga när han konstaterar det uppenbara: Nytt är nytt!
Jag var förstås även på friidrotts-SM förra veckan, vilket var en oerhört trevlig upplevelse även om deltagarna var provocerande unga och spänstiga.
Tror aldrig jag sett ett lättare steg än Irene Ekelunds. Det ser ut som att hon springer i en ständig nedförsbacke, för det finns alldeles uppenbart en osynlig kraft som drar henne framåt i accelerationen.
Och snart blir det opera utomhus när Elektra sätts upp på Umestan – Norrlandsoperans största satsning hittills. Det hoppas jag ska bli nästa nya upplevelse till minnesbanken – ett verk som vid uruppförandet 1909 fick publiken att fly svimfärdiga ur salongen. Jag tror dock att jag klarar mig från just den upplevelsen... Står jag bara på benen efter att ha betalat 700 kronor för biljetten borde jag även kunna hantera lite blod och hämnd på scenen.

Benny: det har varit ett skarpt fokus på 2014 under hela 10-talet och nästa år, stackars 2015, känns styvmoderligt behandlat. Vad tror du – blir det kollektiv baksmälla nästa år eller är ´14 bara starten?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!