Foto: Maria Wall

Debatten har kört fast. NEJ till cyberdebatt.

Benny vill att jag kommenterar Umeå som motståndsstad. Först kanske jag bör ge en bakgrund – det är inte självklart att alla känner till hur Umeå nu lyfts fram som ett samhälle på barrikaderna, mot orättvisor, rasism, höghushotell, fascism och badhus, för jämställdhet, apberg, öppna sinnen, öppna rockklubbar, normkritik, teaterscener och gemenskap.

Det här börjar bli ett av Umeås viktigaste personlighetsdrag och ett ess i rockärmen när det handlar om att uppfattas som en progressiv och modern stad.
Men i kölvattnet av den här utvecklingen skönjer jag en bieffekt som måste adresseras.
Motstånd drivs av debatter och debatter drivs idag huvudsakligen på nätet.
I artikelkommentarer, på bloggar, på Facebook förstås och via delningar av artiklar. Tyvärr fungerar det här, mot den gängse uppfattningen, allt sämre.
Debatter har blivit en retoriktävling, där man på ett polariserande, slugt och inte helt ärligt sätt alla gånger fokuserar på motståndarsidans argument och bakgrund – vad de sagt, hur de sagt det, vad de gjort tidigare, och gärna också några icke så smickrande utläggningar (läs; insinuationer) om hur de tänker.
Tänkte att vi skulle bli lite moderna, nästan digitala, den här morgonen i Bil & Bostad, och därför postar jag här en länk till en artikel jag skrivit i Nöjesmagasinet City, just på det här ämnet. Jag känner ett visst motstånd mot cyberdebatter och argumenterar därför mot dem. I en motståndsstad som Umeå ska väl inte ens debatt och diskussion som fenomen kunna spåra ur som de gör helt oemotsagda.
Scrolla lite längre ner med ögonen så kommer du till nästa artikel.

”I cyberrymden kan ingen höra dig skrika”
Jag har inte Vine. Inte Instagram eller Pinterest och blott 82 trogna följare på Twitter.
Man skulle därmed ha en poäng om man hävdade att jag inte innehar tillräckligt med förtroendekapital för att skriva om modern populärkultur, som så ofta tar avstamp i olika former av kommunikation.
Jag är dessutom en digital parasit, som tar del av andras material, konsumerar och värderar, utan att själv bidra med särskilt mycket content.
Anledningen är enkel. Det är vanligtvis inte värt det.
Det är så mycket som kan missuppfattas, nämligen.
Anledningen till det – folk vill missuppfatta.
Det finns en tröghet i sociala medier som aldrig adresseras (och då avser jag inte användarna själva, utan processen). Tvärtom har digitala, sociala medier ett rykte om sig att vara blixtsnabbt och direkt. Men, det gäller ju enbart själva leveransen av kommunikation.
Den tid som folk tar på sig för att skapa sitt innehåll kan potentiellt vara längre än någonsin tidigare – om man bortser från gamla, handskrivna brev, som väl får räknas som ungefär lika tröga som dagens inlägg. Dock med seg leverans också.
Det är lätt att tro att diskussioner, meningsutbyten och utveckling passar alldeles utmärkt på nätet – där folk nu för första gången i kommunikationens historia via Internet getts chansen att kommunicera på bredden, gräsrötter emellan – men det har visat sig att den här formen av utbyte fungerar sämre än de analoga mediekanaler vi förlitat på oss tidigare.
Chansen vi fått att eftertänksamt bidra med tankar och funderingar låter ju toppen – till skillnad från när man diskuterar live, då det kan vara svårt att formulera sig som man vill och därmed komma någon vart.
Folk missbrukar tyvärr denna möjlighet genom att sitta på sin kammare och fundera och fabulera, hitta på argument och gärna några saker som misskrediterar meningsmotståndaren. Att de kan vara halvt eller helt anonyma har mindre betydelse än att alla debatter står öppna för alltid.
Den obegränsade tid vi ges via nätet förvandlar diskussionerna till retorik, till kommenteringar av kommentarerna, där det alltid går att haka upp sig på formuleringar och tankar som man kan hävda ligger bakom dem.
Först blev alla publicister och nu har alla blivit våra egna spin-doctors.
Resultatet blir att saker och ting aldrig tar slut. Precis som när man bråkar med sin partner så börjar bråket snart handla om vad som sagts, och hur det sagts och nåt som sagts tidigare och hur fräscht det egentligen var att dra upp DEN gamla tråden.
Inte bara har vi för alltid blivit berövade rogivande The End och FIN i teveserier, nu har vi inte heller nåt slut, nån konsensus, på debatter.
Precis som med Lost och Prison Break pågår dessa skeenden till dess vi själva lessnar, med en kvarvarande, diffus, känsla av att det fortfarande pågår därute i cyberspace.
I rymden där ingen kan höra dig skrika, SLUTA.

Lyckades jag nu för första gången länka till en annan artikel i en papperstidning?
Hoppas det.

Och Benny, du var i Bangkok på semestern har jag förstått. Hur var livet där? Vad gör man i Bangkok egentligen, ska man inte dra ut till öarna och stränderna när man är i Thailand?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!