Foto: Maria Wall

Super-Almedalen har inget med rosé att göra

lmedalsveckan är en stor grej. Särskilt i år under supervalåret. Om ni undrar vad tusan ett supervalår egentligen är kan jag meddela att vi lånat ordet superwahljahr från tyskan, som betyder exakt samma sak där – kort och gott ett år med massor av val, politiska sådana alltså.

2014 är ett sånt år i Sverige, eftersom det hålls val till både Europaparlamentet och vår egen riksdag – nåt som tydligen bara kan ske vart tjugonde år med dessa nuvarande parallella system.
Det här är en av anledningarna till varför hypen kring Politikerveckan i Almedalen, nuförtiden enbart Almedalsveckan, i år är än mer hysterisk än vanligt.
Stackars lilla Visby invaderas och belägras av opinionsbildare och kommunikatörer, alla med ett par agendor var i bakfickan.
Boendet är alltid den trånga sektorn och därför kommer Viking Line för första året att parkera sin MS Cinderella i hamnen och därmed addera ytterligare 1 000 bäddar – allt i syfte att fylla Visby upp till bredden av medie- och pr-människor, politiker och lobbyister.
Andra saker som pressar upp intresset för den här mötesplatsen är sommarstaden Visby, kallt rosévin, varma mingelkvällar och att det helt enkelt är betydligt roligare att hänga på Gotland än att jobba som vanligt sista veckan före semestern.
Sen finns det givetvis alla möjligheter till att nätverka, påverka, informera och lära känna både saker och nya människor när man väl är på plats – om man är lagd åt det hållet och har den energi som krävs.
Almedalsveckan har sannerligen nått toppen av näringskedjan som evenemang. Det tydligaste tecknet på det är att folk inte längre försöker hitta en anledning till att åka dit – utan att frågeställningen blir precis tvärtom: Varför skulle vi inte åka? Vilka anledningar kan det möjligtvis finnas till att inte åka dit?
Till den nivån har Almedalen nått.
För att inte vara där ska man ha synnerligen goda skäl.
Ingen annanstans samlas landets samtliga påverkare inom en så liten radie och det är nästan svårare att undvika någon man behöver träffa än att råka stöta på dem.
De 2500 seminarierna till trots – till Almedalen åker man främst för att alla andra åker dit.
Västerbotten företräds av Region Västerbotten därnere – ett län som två år i rad har blivit utnämnt, eller i alla fall nominerat till, ”hetaste länet” under veckan. Nyckeln till det har varit att sikta in sig på det mest värdefulla som finns i Visby, och lägga beslag på så mycket av det man kan – nämligen lokaler och sängar.
Ganska snart blir det fullbokat varje år på regionens habitat, av organisationer och entreprenörer som ansluter till Västerbottens-gänget därnere.
Av de anledningarna; att det är tjockt i folk, gott om kändisar, trevlig miljö och vanligtvis bra väder sätter fokus på ... kostnaderna. På skattebetalarnas surt inbetalade slantar.
Inte går väl pengarna till någonting som tangerar kul, får vi hoppas?!
Almedalen är därför en av de mötesplatser som synas hårdast i sömmarna av lokalpressen varje år – och därför antar jag att utgifterna är välmotiverade, och att ingen har alltför roligt under arbetsdagarna och kvällarna därnere.
Allt annat vore oklokt.
”Vad ger det då?” undrar dysterkvistarna i hemkommunerna, som ingenting hellre skulle vilja än att få bränna lite skattepengar själva? Ja, det är inte så himla enkelt att svara på. Kultur funkar på samma otillfredsställande sätt – helt utan garantier måste vi ibland välja att satsa långsiktigt utan att i förväg kunna redogöra för kredit-sidan.
Och de största förtjänsterna, de bästa kontakterna, uppstår inte alltid på dagtid, när folk är sitt mest professionella jag. När folk fattar tycker för varandra, som är basen i varje fruktsamt samarbete, är det vanligtvis under stojigare former när de blivit lite mer som sig själva och lite mindre en representant för vem det nu är som skickat iväg hen på konferensen.
Då kan bestående sociala synapser uppstå.
Det är det kanske viktigaste elementet i all utveckling.
Lycka till nere på Gotland, västerbottensrepresentanter (även utan mig).

Benny; som vi konstaterat flera gånger redan så lever du ju ditt liv i ett begränsat habitat – nämligen centrumfyrkanten. Hur är det med motionen i din urbana bur? Hur rör ni på er där inne?
NICKALS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!